Det går inte att nonchalera, man får inte göra det, nödropet från Peter Larsson. Länsmuseets chef har slitit hårt, han är en kämpe. Men nu har han snart fått nog. Larsson kräver besked från politikerna/ägarna: Hur skall den ekonomiska krisen för museet lösas? Eller rättare sagt, finns det över huvud taget någon vilja att lösa krisen? Om inte, så kommer Peter Larsson att ta den självklara konsekvensen, och alltså avgå.
Fakta är att pengarna snart är slut. Fakta är också att huvud-ägarna, landstinget och Linköpings kommun, hittills nonchalerat nödropen från länsmuseet. Inga extra pengar skjuts till.
Därmed har frågan om Östergötlands länsmuseum nått vägs ände. Museistyrelsens ordförande Berit Löfstedt, som inte närvarade vid Peter Larssons presskonferens, sammanfattar själv väl det läge som nu uppstått: Landstinget och Linköpings kommun måste helt enkelt bestämma sig för om de vill ha kvar ett länsmuseum, konstaterar Löfstedt.
Det är bara att instämma i Berit Löfstedts konstaterande. Skall vi alls ha ett länsmuseum, det är den fråga som det nu gäller att ta ställning till.
Peter Larsson framhåller att det krävs femton miljoner i en direkt insats för att rädda museet. Men det blir i så fall bara temporärt. Långsiktigt krävs det en årlig anslagshöjning på fem miljoner, påpekar Larsson. Hur som helst handlar det om betydande satsningar. Det går inte att lappa och laga. Vad som fordras är en stark politisk vilja.
Denna vilja lyser emellertid med sin totala frånvaro hos de lokala/regionala huvudägarna. Men länsmuseet är samtidigt inte bara en lokal/regional angelägenhet. Det är faktiskt också en nationell angelägenhet.
I det nu uppkomna läget faller i själva verket det kanske största ansvaret, för att visa handlingskraft, på staten. Även om det i dag handlar om en mindre ekonomisk insats från statligt håll, borde det rimligen vara ett intresse för denna ägare att säkerställa att dess pengar används rätt. Som det nu är riskerar de att förslösas helt, om länsmuseet tvingas stänga igen.
Det är upp till den statlige ägaren att anlägga det breda, nationellt kulturpolitiska perspektivet på länsmuseets vara eller inte vara. Denna överblick kan endast staten ha.
Det är ett oavvisligt krav att staten nu tar sitt ansvar för detta, och inte minst gör det genom att sätta press på huvudägarna kommun och landsting.
Det är som sagt riktigt som Berit Löfstedt påpekar, att frågan nu är om vi skall ha ett länsmuseum eller ej, men den frågeställningen kan samtidigt heller inte överlåtas exklusivt på de lokala/regionala ägarna även om dessa är huvud-ägare.
Länsmuseet förvaltar förvisso ett regionalt arv, men detta östgötska arv är för den skull lika mycket ett svenskt arv. Det är därmed inte bara viktigt att ta hänsyn till vad regionala/lokala aktörer tycker -- dessa måste också förmås att se museifrågan i sitt stora sammanhang.