Under våren och sommaren har Corren löpande berättat om krisen på akuten på US. Någon förbättring tycks inte vara i sikte. I går avslöjades att åtta av fjorton sjuksköterskor har lämnat akuten som arbetsplats sedan i våras. Sedan förra året har varannan sjuksköterska lämnat skutan.
Det är minst sagt ett underbetyg åt arbetsgivaren.
Boven i dramat verkar de flesta eniga om: Arbetstidsförkortningen 3-3 (jobb i tre dagar följt av tre dagars ledighet) som togs bort av besparingsskäl. Alternativet var varsel av personal, enligt landstingsledningen.
Det kan tyckas märkligt att politikerna, åtminstone borgerliga sådana, lägger sig i sjukvårdspersonalens schemaläggning. Det låter som en sak som politiker gör bäst att hålla fingrarna borta ifrån och låta sakkunniga på plats sköta. Det har också varit alliansens och Vrinnevilistans devis, att låta sjukvården sköta det sjukvården kan bäst. För detta har de fått kritik från oppositionen som menar att de styrande lämnar walk over och lämpar problemen på sjukvårdens chefer.
När landstingsledningen till slut satte ned foten och tog bort 3-3-modellen, eskalerade kritiken. Och akutens egen utredning konstaterar alltså att ekonomin var bättre, inte sämre, innan modellen togs bort eftersom färre vikarier behövdes, sjukskrivningarna var färre och personalomsättningen mindre.
Ska det bli bättring på akuten och andra avdelningar på US krävs förmodligen ökad förståelse och samarbete parterna emellan. Både ledning, chefer, personal och fack måste visa viljan att lösa det här men också inse de ekonomiska begränsningarna. Mer pengar är inte alltid lösningen, flexibilitet och öppenhet är oftast en del av den.
Kan cheferna i samråd med personalen presentera ett annat förslag till arbetstidsmodell har landstingsledningen sagt sig vara öppen för det (Corren 26/5). Förtroende och ansvar går hand i hand, det gäller samtliga parter.