Ryssland är ett problem. Men västvärlden fortsätter att ha överseende med trenden i den ryska politiken. Det är en trend som allt mer pekar bort från den demokrati som Ryssland trots allt lovade att utvecklas till för några år sedan.
President Vladimir Putin är i praktiken envåldshärskare. Han är visserligen folkvald, men i ett kontrollerat val. Några fria medier existerar inte längre. Kreml styr all opinionsbildning. Den ryska regimen är auktoritär, inte demokratisk.
Vladimir Putins samhörighet med den våldstradition som präglat den ryska historien var uppenbar från början. Det som lyfte Putin till den högsta makten var det andra Tjetjenien-kriget, det anfallskrig som han som premiärminister initierade hösten 1999. När den tjetjenska huvudstaden Groznyj omringades av ryska trupper i december 1999 utfärdade den ryska militärledningen ett ultimatum till befolkningen: "De som stannar kvar i staden kommer att förintas av flyg och artilleri", hette det.
Förinta -- det är vad Ryssland föresatt sig att göra. I veckan mördades den en gång folkvalde presidenten för Tjetjenien, den förhandlingsvillige rebelledaren Aslan Maschadov. En stor seger i kampen mot terrorism, proklamerades det från Moskva.
Från omvärlden är det i stort sett tyst. Det är som vanligt när det gäller kriget i Tjetjenien, "situationen i Tjetjenien", som det omskrivs när svenska regeringsföreträdare någon gång uttalar sig om vad som snarast måste beskrivas som ett folkmord.
Offrens exakta antal är okänt. Det talas dock om mellan 200 000 och 300 000 döda, av en befolkning på 2 miljoner. Helt klart är att landet är fullständigt förött efter de två krigen under det senaste decenniet. Det första startade 1994, när tjetjenerna, inspirerade av inte minst de baltiska folken, inledde det senaste kapitlet i sin frihetskamp. Det är en kamp som trots nederlag och massdeportation (under Stalin) pågått under de tvåhundra år som detta märkliga folk motstått försöken från tsarer, kommunistiska kommissarier och nu senast "demokrater" att underkuva dem.
Men det är också en kamp som så fullständigt urartat i besinningslös terrorism med islamistiska förtecken, med senast massmord på skolbarn, att ryssarna av omvärlden får såväl sympati som fria händer att göra vad de vill. Moralen dikterar att det internationella samfundet fördömer den ryska extremismen. Men den tjetjenska extremismen undergräver detta moraliska imperativ. Å andra sidan såg EU och Förenta staterna mellan fingrarna på den ryska framfarten även när frihetskampen i Tjetjenien ännu inte hade hunnit urarta i terrorism. Realpolitiken har alltid varit avgörande för omvärldens agerande -- eller snarare brist på agerande -- i denna konflikt.
Nu finns bara extremister kvar. Vladimir Putin räknar med ännu starkare internationellt stöd i kampen mot ett motstånd som i fortsättningen får sin inkarnation i en Sjamil Basajev, ökänd islamist och terrorist. Alla kan räkna med mer terrorism i denna onda spiral.