Vid årsskiftet trädde Kyotoprotokollets åtaganden i full kraft. EU-länderna ska gemensamt minska sina utsläpp med åtta procent under 2008-2012, jämfört med 1990 års nivå. Sverige har sin del i det åtagandet, som innebär att utsläppen får öka med fyra procent. EU:s handel med utsläppsrätter - som redan är i gång - ska fasas in i Kyotoprotokollets handel.
Kyotos framtid är lika spännande som en katastroffilm från Hollywood. Kommer miljoner människor att drunkna när glaciärerna smälter? Eller kommer mänsklighetens förnuft - och de marknadsekonomiska principerna - att segra?
Genom handeln med utsläppsrätter ska det bli dyrt att släppa ut växthusgaser men billigt, kanske rent av lönsamt, för länder som är klimatsmarta. Men så kommer det bara att fungera om länderna som ingår i Kyotoavtalet faktiskt säljer och köper utsläppsrätter. Då sätter tillgång och efterfrågan ett pris på utsläppen, ett pris som gör att aktörerna på marknaden kan fatta rationella beslut.
Det nuvarande Kyotoprotokollet är på sätt och vis bara en stor generalrepetition. Det är först Kyoto två, som tar vid 2013 och som bör inkludera USA, Kina och Indien i handeln med utsläppsrätter, som kan erbjuda en verklig lösning på klimatfrågan. Därför är det avgörande att få handeln att fungera. Varför skulle dessa tre länder annars ansluta sig?
Mot den bakgrunden är det mycket oroande att många svenska politiker tycks vilja ställa sig utanför handeln med koldioxidutsläpp. Så uttalar sig till exempel miljöpartiets Peter Eriksson och Maria Wetterstrand i Svenska Dagbladet (28/6 2007). En allmän tendens i svensk politik är att fortsätta resonera som om svensk klimatpolitik utspelar sig i ett vacuum. Men själva poängen med Kyoto är att alla länders klimatpolitik länkas ihop genom den globala utsläppshandeln.
Om en rad länder skulle välja att ställa sig utanför handeln skulle det rent av kunna äventyra Kyotoprotokollet - om prissättningen inte fungerar. Dessutom kommer det att bli dyrt för Sverige, vilket Björn Carlén visat i en rapport till Expertgruppen för miljöstudier vid finansdepartementet. Enligt hans beräkningar kostar det 10-13 miljarder att den svenska övrigsektorn - transporter, hushåll och lättare industri - inte deltar i handeln med utsläppsrätter.
Även på miljödepartementet tycks man avvaktande till möjligheten att inkludera övrigsektorn i handeln med utsläppsrätter. Den tunga industrin ingår dock redan i EU:s handel med utsläppsrätter och det lovprisas av politiker från höger till vänster. Varför inte låta samma principer styra över alla svenska utsläpp? Det finns all anledning att tro att dessa principer fungerar.
Senare i år presenterar miljödepartementet en klimatpolitisk proposition. Det vore lämpligt att då entydigt ta ställning för en handel med utsläppsrätter som omfattar alla svenska utsläpp. På längre sikt är det den enda vägen framåt, för Kyotoavtalet och för lilla Sverige.