Reaktionerna på Mona Sahlins medgörliga besked att förtroendet för henne och partistyrelsen måste prövas har varit blandade. De flesta verkar dock tycka som gruppledarna för S i Linköping respektive Norrköping, Lena Micko och Lars Stjernkvist, att personbyten kan bli nödvändiga i förnyelsearbetet men att det främst är politiken partiet bör ha för ögonen.
Klokt. Menar S allvar med sin förändring måste partiet våga lossa på alla förtöjningar. Den inriktning man sedan väljer för politiken bör återspeglas i den nya partistyrelsen liksom i partisekreteraren och partiledaren. Därmed inte sagt att hela styrelsen måste bytas ut eller ens att Sahlin måste avgå, men det blir svårt att få en nystart utan en förändrad laguppställning. Det som talar emot hennes avgång är att Sahlin blev ordförande efter katastrofvalet 2006 och dessutom gjorde en bra slutspurt i valrörelsen 2010. Hon kan inte lastas för partiets nedåtgående trend, även om hon uppenbarligen inte vänt den.
Men det som framför allt talar för att Sahlin sitter kvar är att en given efterträdare saknas. Forne påläggskalven Thomas Bodström uteslöts 2007 på grund av sitt kön, 2011 blir problemet att han inte sitter i riksdagen - något som nog är nödvändigt för S-ledaren i det parlamentariska läge som råder. Riksdags- och partistyrelseledamoten Veronica Palm skulle kunna vara en kandidat. Här hemmavid hoppas en del på en comeback i partitoppen för Stjernkvist.
En som bör hänga löst är Ibrahim Baylan. Ska politiken förändras från grunden vore det nästan underligt om det skulle ske med samma partisekreterare. Tränaren för förlorande lag brukar ryka först. Någon som har visat sig vara orädd för förändringar och omvärderingar är oppositionsrådet i Stockholms läns landsting, Ilija Batljan. Att han är en av dem som upprörs av spekulativa personpussel och hellre fokuserar på konkret politik, talar bara för att han skulle bli en utmärkt partisekreterare.
Beslutet att ompröva hela partitoppen är förlösande. Men det löser inte socialdemokratins grundproblem, som till stor del ligger i synen på det egna partiet. Den politiska kartan har ritats om, fler partier är med i matchen om väljarnas gunst. S måste acceptera att det nu är ett 30-procentsparti. Historiskt sett är det uselt men relativt sett är S ett av två stora partier bland flera små. Något statsbärande 50-procentsparti kanske det aldrig mer blir, men partiet har fortfarande ett ansvar som representant för en stor väljargrupp och som största oppositionsparti i riksdagen - ett uppdrag som måste skötas parallellt med den interna förnyelsen.