Socialdemokraternas förre finansminister Pär Nuder skriver en bok. Den kanske blir bra. Han har om inte annat hållit på med den koncentrerat i över ett halvår utan att behöva bry sig om något annat.
Inte så att han har fått något slags författarstipendium och begärt tjänstledigt eller något sådant. Nej, han är ju riksdagsman och har därför hur mycket tid som helst. Det gäller bara att strunta i att delta i riksdagsarbetet.
Låter det provocerande? Ja, det borde det göra. Nuders nonchalanta beteende står inte Göran Perssons långt efter och har gett upphov till många indignerade kommentarer.
Men det finns mer att begrunda i den här historien, som inte nödvändigtvis handlar om Nuder själv utan om det system han verkar i.
Till att börja med kan man krasst konstatera att Nuder är förtroendevald och får göra precis vad han vill av sitt riksdagsmandat. Vill han skriva böcker i stället för att delta i utskottsarbetet är det hans sak; väljarna dömer honom i nästa val.
Fast då bör det ju vara ett fungerande system förstås. Men i Sverige står inte riksdagsledamöterna i beroendeförhållande till väljarna utan till partiapparaten. Den som av maktpolitiska skäl kan räkna in en säker plats på partiets lista kan i princip bete sig hur som helst i egenskap av riksdagsman. Och det är ju onekligen det Nuder gör.
Och på samma sätt är det med riksdagen. Partierna bestämmer, inte riksdagsledamöterna. De frågor som behandlas i plenum är redan avgjorda i utskotten enligt partiernas majoritetsförhållanden. Enskilda har små möjligheter att ändra de kollektiva besluten, vilket ju FRA-debatten har visat. Bestraffningar och utfrysning hotar den som trotsar partiets vilja och inte ens rimliga argument biter i ett sådant läge. När det gäller FRA-lagen var det ju inte bara en ensam borgerlig politiker som kände att samvetet sa nej - det var ett tiotal.
Nuder har nu inte deltagit i en enda riksdagsdebatt sedan i november, inte visat sig i något utskott sedan i januari och inte satt sitt namn på pränt i en enda riksdagsmotion sedan i oktober.
Två frågor infinner sig som är mer intressanta än Nuders moral. Dels hur det kan komma sig att han mycket väl kan komma att sitta i riksdagen även nästa mandatperiod - för det beror inte på väljarna utan på socialdemokratisk kremlologi. Och dels hur det kan komma sig att hans totala frånvaro i rikets högsta beslutande organ inte har märkts så pass att det har uppmärksammats förrän nu.
Nuders beteende går an för att vår konstitution tillåter det.
Men det hade varit betydligt svårare för honom att ge utlopp åt sitt väljarförakt om han hade verkat i ett fungerande parlamentariskt system där de förtroendevalda faktiskt betyder något och kan ställas till svars.
Det är vad Nuder ytterst illustrerar, på sitt eget pedagogiska sätt:
Behovet av en svensk grundlagsreform.