Förberedelserna för att bilda ett nytt, EU-kritiskt parti har fått stor medial uppmärksamhet. Och enligt en opinionsundersökning som Gallup genomfört är gensvaret i opinionen positivt: Tjugofem procent skulle kunna tänka sig att rösta på detta parti. En ännu större andel, fyrtiotvå procent, anser att ett sådant parti behövs.
Det mediala genomslaget är i sig intressant. Det visar på hur politiken formas i ett samspel mellan politiska företrädare och riksmed-ierna. Det finns ett ömsesidigt beroende. Den som skall starta ett politiskt projekt behöver mediernas uppmärksamhet och positiva respons. Men även journalisterna behöver ha något nytt, spännande och stimulerande att skriva om. Det är helt enkelt kul när någon rör om i grytan.
Så var det också när ny demokrati bildades. Ian och Bert blev omedelbart medialt omsvärmade. Och även den gången var det tjugofem procent av väljarna som förklarade sig beredda att rösta på det nya partiet. I riksdagsvalet ett halvår senare fick ny demokrati drygt sex procent av rösterna, visserligen en framgång, men inte så spektakulär. Det ger perspektiv.
"En sak är att säga att man kan tänka sig att rösta på ett parti. En helt annan sak är att göra det", konstaterar Göran Persson. Statsministern säger sig inte vara orolig för det nya partiet. Han kan naturligtvis inte säga någonting annat. Men Persson viftar undan hotet på ett lite underligt sätt; det tyder på att han faktiskt kanske inte förstått utmaningens karaktär.
"De tre EU-kritiska partierna centern, vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans motsvarar väl nästan den opinionen", säger han lite nedvärderande om stödet på tjugofem procent. Men detta faktum visar tvärtom på styrkan i den EU-kritiska opinionen, som därmed sammanlagt skulle uppgå till femtio procent. Att denna opinion i själva verket är ännu större vis-ade folkomröstningen, och enligt Gallups undersökning har en stor majoritet av svenskarna blivit mer negativa till EU sedan dess.
Det är ett faktum som väcker anstöt hos etablissemanget. Flera ledarsidor har redan hunnit ondgöra sig över att den segrande sidan i folkomröstningen nu är på väg att organisera sig partipolitiskt. Övriga partier (det vill säga de som förlorade stort) har gått vidare till andra projekt, hette det i en ledarkommentar.
Självklart har förlorarna så snabbt som möjligt velat förtränga den stora nejsegern. Men det är också detta som är det demokratiskt bekymmersamma, att det politiska etablissemanget låtsas som om ingenting hänt, utan tvärtom går vidare i samma spår. Bara två månader efter folkomröstningen snabbehandlades förslaget till EU-författning i riksdagen. Visserligen hade riksdagsmajoriteten några synpunkter i marginalen, men i stort godkändes den konstitutionella förändring som skulle ha inneburit en dramatisk förstärkning av den överstatlighet som väljarna nyss hade uttalat sig emot.
Nu har planerna på EU-författning för tillfället fått läggas åt sidan på grund av maktpolitiska motsättningar mellan medlemsländerna. Men förslag på att flytta fram EU:s överstatlighet återkommer ständigt. Och det svenska etablissemanget är alltid med på noterna. Det behövs därför nya krafter för att förvalta budskapet i nejsegern den 14 september 2003.
Svenskarna sade inte nej till EU. De sade nej till att unionen föränd-ras för mycket i centralistisk riktning, mot ett Europas förenta stater. Det betyder att de gamla nejpartierna, vänstern och miljöpartiet, knappast kan vara förvaltarna av nejet till EMU. V och mp är inte representativa för alla de väljare som visserligen röstade nej till euron, men som samtidigt är för EU.
Dessa partier är definitivt inga alternativ för de en miljon borgerliga nejröstarna. Inte heller kan centern vara ett alternativ för borgerliga motståndare till för mycket överstatlighet då partiets nej till EMU i praktiken var tidsbegränsat och inte principiellt, och då centern sagt ja till EU-författningen och vill ha en överstatlig utrikes- och försvarspolitik.
Närmare sextio procent av de kristdemokratiska väljarna, trettio procent av folkpartiets väljare och tjugofem procent av moderaterna valde nejsedeln den 14 september. Dessa väljare står i dag utan Europapolitiskt alternativ. Det gäller också för de socialdemokratiska väljare (nära sextio procent) som gick emot partilinjen i folkomröstningen, och som inte vill vandra ut till vänster. De ytterst få skeptiker till överstatligheten som förekommer på den socialdemokratiska listan inför valet till EU-parlamentet har placerats förnedrande långt ner, utan någon chans till inval.
Det är detta tomrum som ett nytt EU-kritiskt parti skulle kunna fylla, förutsatt att det förmår att attrahera såväl de borgerliga EU-skeptikerna som de socialdemokratiska väljarna.
I EU-parlamentet styrs partiernas agerande mer av hur de förhåller sig till frågan om hur mycket makt som skall läggas i EU, än av den traditionella vänster-högerskalan. Men i svensk partipolitik finns denna nya dimension, överstatlighet-självständighet, ännu inte representerad.
När var fjärde väljare säger sig kunna rösta på ett nytt EU-kritiskt parti har dock detta inte bara med EU att göra. Precis som hos medierna finns det också bland väljarna en önskan om att något nytt skall hända i politiken. Göran Persson, Fredrik Reinfeldt & co har anledning att vara oroliga. Det finns en bredare etablissemangskritik, som sträcker sig utöver EU-frågorna, och som den politiska eliten måste börja ta på allvar.