Kris skapar enighet. Efter beskedet om bombdåden i London ändrade det politiska Sverige karaktär. Lars Leijonborgs uppmanade på torsdagen alla åhörare under sitt tal i Almedalen på att resa sig gemensamt och hålla en tyst minut för att hedra de omkomna. Bortsett från två ungdomar från Revolutionär kommunistisk ungdom var uppslutningen total.
Men medkänsla och solidaritet är omedelbara reaktioner. Vad skall vi egentligen göra härnäst? Nu, när terroristerna återigen har slagit till, och så pass nära vårt land?
"Det känns som om vi behöver prata om vad som har hänt", sade en dämpad Maud Olofsson igår när hon introducerade ett nyinsatt seminarium om terrorism. "Ska vi verkligen behöva vara rädda?" var hennes högst berättigade fråga.
På seminariet gavs inget klart svar på det, men några saker kan man vara säker på även i en så omskakande tid som denna: för det första har Olofsson helt rätt. Vi behöver prata. Det låter kanske trivialt men det är icke desto mindre en djup mänsklig sanning; vi måste prata om det fruktansvärda som händer, på seminarier, över köksbord och i fikarum. Inte för att vi nödvändigtvis blir klokare över vansinnet vi har inpå oss, men för att det lindrar vår förtvivlan.
Det andra vi kan förutsätta är tyvärr att vi kommer att bli tvungna att vänja oss. Lars Leijonborg har naturligtvis rätt när han framhåller att vi inte får ge upp vår tro att terrorismen verkligen kan besegras. Men det kommer inte att ske under överskådlig framtid. Det som hände i London kommer förmodligen hända igen, och dessutom i något europeiskt land. Det är inte realistiskt att tro något annat.
Att terrordåd kommer vara europeisk vardag låter sig knappast skrivas, men risken för terror kommer vara vardag. Ej heller så här långt finns några rena bevis för att Londondåden handlade om islamistisk extremism, men allt annat vore en sensation. Dessa gruppers mål är att skapa skräck och polarisering i våra samhällen, och då är alla folktäta platser strategiska mål.
Men svaret är inte att skapa polisstater där varje enskild inskränkning av friheten alltid kan motiveras med säkerhetsaspekten. Eller att försöka med någon slags förhandling eller eftergiftspolitik för att slippa eländet. I högsta möjliga grad måste vi kunna få fortsätta leva som vanligt, om än med större vaksamhet och mer resurser till våra säkerhetsstrukturer.
Någonstans handlar det om stolthet. Barbarer attackerar våra offentliga rum. Genom årtusenden av europeisk historia har värden som rättstrygghet, humanism och demokrati fötts och vårdats genom fria medborgares möten och debatter på gator och torg. Tar vi steget därifrån, ändrar vårt sätt att leva och sluter oss i rädslans livsstilskapslar, då förråder vi också vår identitet som européer.
Det får inte hända. Vi löser inga världsproblem för att vi fortsätter trängas på våra bussar, men vi visar att vi är de vi är.