Tisdagens fullmäktigesammanträde i Linköping blev inte det triumfatoriska hallelujamöte som den borgarkvartetten med Paul Lindvall (m) i spetsen bespetsat sig på. Kristdemokraten Ann-Sofie Bergelings spektakulära avhopp och hennes uppriktiga kritik av den förtryckarkultur som enligt henne präglar kristdemokraterna, var inte den inramning högerpartierna tänkt sig. Bergelings avhopp kom knappast som en blixt från klar himmel. Kristdemokraternas interna stridigheter blev allmän egendom i sammand med ett medlemsmöte i november, då partiet valde representanter till nämnder och styrelser. Bergeling och Lars Eklund desavouerades inför öppen ridå. Politikeravhopp hör till. Att en politiker ackompanjerar sitt avhopp med så kompromisslöst hård kritik som den Bergeling levererar, är ovanligt. Hur står det egentligen till med kristdemokraterna i Linköping och Östergötland?
Att bedöma den borgerliga alliansen med utgångspunkt från budgeten för 2007 är inte rättvist. Budgeten överensstämmer i stort med den som socialdemokraterna och centern tidigare yxade till. Det är först med arbetet med 2008 års budget som alliansen får möjlighet att förverkliga sina ideologiska ambitioner. Men först måste dessa konkretiseras. Det sömnigt pratglada aktstycke som kallas visions- och samverkansprogram ger inte mycket vägledning - mer än att borgarna lovar snabba på privatiseringen av den kommunala verksamheten och inleda en utförsäljning av Stångåstadens fastighetsbestånd. Även om de konkreta beskeden är få, är det ingen tvekan om färdriktningen. Höger om, marsch.