Vandalisering, misshandel och allmänt stök är ett problem i svenska skolor sedan flera år. Det är svårt att komma tillrätta med eftersom lärarna vare sig har utbildning för eller praktisk möjlighet att upprätthålla ordningen i en så komplex miljö som en skola är.
Men nu tycks flera skolor ha hittat en universallösning: kameraövervakning. På skola efter skola runt om i landet sätts kameror upp, och resultatet är bra. Skadegörelsen minskar. Samma effekt kan noteras på andra platser där kameror dyker upp, på parkeringsplatser, i butiker och så vidare.
Ett vinnande koncept, kan man tycka. Och följaktligen är det inte bara allt fler skolor som har anammat det, utan det blir också kameror på allt fler typer av utrymmen. Tidigare var det livet på skolgårdar som filmades, nu är det korridorer, klassrum och i vissa fall till och med toaletter som begåvas med kameror.
Även om det är ett irriterande faktum i skolledares och kommunpolitikers öron måste det påpekas att det har funnits ett integritetsproblem i allt detta från att den första kameran sattes upp. Det är alltid frågan om en avvägning, men vid det här laget står det klart att det har gått för långt.
Om inte annat kan Datainspektionen meddela att så är fallet. Man har undersökt omfattningen av skolornas övervakning och funnit betydande anledning till oro kring kommunernas sätt att hantera det hela. Det finns integritetsskyddande lagstiftning kring kameror oavsett om de sitter inomhus eller utomhus, men detta faktum har i betydande utsträckning negligerats. Kameror sätts upp var som helst utan någon principiell tanke.
Det finns en stor fara i detta som inte är begränsad till frågan om den omedelbara integritetsförlusten för eleverna. Det handlar om vilken kultur man skapar runt deras tillvaro. Unga i dag lever med internet där privatlivet kan läggas ut och synas i minsta detalj. Kameror i mobilerna har gjort det privata potentiellt offentligt, och fildelningsdebatten visar tydligt att det finns en generationsklyfta i frågan om den virtuella rymdens legala gränser. Svenska ungdomar lever inte med samma föreställning om en absolut privatsfär som vuxna.
Sett ur det perspektivet finns det extra stor anledning att reflektera kring kameraövervakning i skolorna, för effekten av den är att eleverna vänjs vid tanken att vara ständigt övervakade. Inte bara av varandra utan även av det offentliga.
Hur benägen kommer nästa generation vara att sätta stopp för statliga ambitioner att kontrollera medborgarna? Kommer de, om de vant sig sedan barnsben vid att bli filmade när de gör ett toalettbesök, att föra ett principiellt motstånd mot integritetsövergrepp när de sedan är vuxna?
Det är det perspektivet man bör ha när man betraktar detta. Kameraövervakning i skolan är förvisso effektivt, men trots allt ett bekvämt sätt att motarbeta symptomen snarare än att få bukt med problemen på djupet.