Hemvård ska det kallas i framtiden och ansvaret läggs så gott som helt och hållet på kommunerna. Så ser huvudlinjen ut i den statliga Äldrevårdsutredningen, som presenteras lagom till midsommar av landshövding Bengt Holgersson.
Ädelreformen, som genomfördes för omkring tio år sedan, har fått åtskillig kritik. Inte utan anledning.
Med Ädelreformen försvann en god del av institutionsvården för gamla och funktionshindrade. Den ersattes med vård och omsorg i hemmen och huvudmannaskapet delades upp mellan kommuner och landsting.
Kommunen fick omsorgen, hemtjänsten och omvårdnaden på sin lott och landstinget hemsjukvården på sin. Det är ingen överdrift att påstå att Ädelreformens kluvna system i många fall har misslyckats.
Trätorna mellan de två huvudansvariga, om vem som ska ansvara för vad, var gränsdragningarna ska göras och vem som ska betala, har varit många.
Offren för gränstvisterna har blivit äldre människor med svårigheter att föra sin egen talan, att ställa relevanta krav och stå på sig.
Genom åren har ett otal otäcka vård- och omsorgsmissar noterats både bland dem som bott kvar i hemmet och dem som flyttat till ett äldreboende. Larm har inte gått fram och äldre människor har oacceptabelt länge blivit liggande skadade eller svårt sjuka i hemmet utan hjälp. I några tragiska fall har äldre till och med lämnats att dö på grund av utebliven eller bristande tillsyn.
Nej, Ädelreformen var ingen höjdare för många av dem som kom att omfattas av den. Även om det fanns goda syften med att kraftigt minska den inte särskilt stimulerande institutionsvården drevs idén i vissa avseenden för långt.
Det lät bestickande att äldre och psykiskt sjuka nu skulle kunna byta institutionerna mot eget boende, men erfarenheterna visar nu att långt ifrån alla klarat av att hänvisas i så stor grad åt sig själva.
I ett antal fall har också äldre människor bollats mellan kommunal vård och landstingsvård. Ansvarsfrågan blev olyckligt nog alltför otydlig i Ädelreformen.
Äldrevårdsutredningen vill undanröja de diffusa ansvarsgränserna, och tänker sig att kommunen ska ta hand om såväl hemtjänst som hemsjukvård, det som föreslås bli kallat hemvård. Landstingets enda kvarvarande roll i sammanhanget blir att ställa hembesökande läkare till förfogande.
Förslaget är inte dåligt, förutsatt att det är praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Det undanröjer gränsdragningstvister och i bästa fall risken för att äldre forslas fram och tillbaka mellan olika vårdinrättningar.
De praktiska frågorna skulle sannolikt bli lättare att lösa än de ekonomiska.
För kommunernas del medför Äldrevårdsutredningens förslag väsentligt ökade kostnader, i tider då de flesta kommuner knäar under mer eller mindre stora underskott i budgeten. Landstingen dras med samma problem och det är en öppen fråga hur mycket pengar de är villiga att överföra till kommunerna i händelse av att utredningsförslaget omsätts i praktiken.
Hur som helst behövs förändringar i vård och omsorg av de äldre. Alltför många har farit illa på grund av Ädelreformen som, då den genomfördes, var långt ifrån ordentligt underbyggd och konsekvenserna av den var otillräckligt genomlysta.
Nu gäller det att inte göra samma misstag med utgångspunkt från Äldrevårdsutredningen. Den måste synas noga i sömmarna och alla skäl till gräl om vem som ska stå för vad i ekonomiskt hänseende undanröjas. Det handlar om närmare 300 000 pensionärers och andras vård och omsorg i hemmet. Frågans vikt kan inte överskattas.