När moderaterna i går presenterade sin nya kulturpolitik var det under allmänna förväntningar. Och de infriades. Partiet har vridit ned de nyliberala gradtalen betydligt. Nu vill man till och med bräcka socialdemokraterna i anslagsgivande.
Kulturkonservativ, har den nya positionen kallats. Men det är en sanning med modifikation. Konservativt är det i så måtto att partiet erkänner de klassiska kulturinstitutionernas betydelse och behov av offentligt stöd. En nyliberal skulle ju överlåta deras verksamhet åt marknadskrafterna. Men partiet ter sig fortfarande "liberalt" i det att man på en kulturfilosofisk nivå ställer sig neutral till vad som är värdefull kultur och vad som är lättviktigt. Konservatismen skönjs snarare i form än i innehåll.
Men på det mest handfasta planet, frågan om makt, är man tydlig. Man noterar den omotiverade socialdemokratiska dominansen i landets olika kulturinstitutioner. Den ämnar man ändra på efter en borgerlig valseger.
Bravo! Här riktar man äntligen strålkastarljuset mot en av politikens mest underskattade inflytandekanaler -- och av svensk borgerlighet mest förbisedda. Inom konst, litteratur, film, teater, i Sverige förutsätts det närmast vara en naturlag att alla dessa uttryck är vänsterpräglade. I den mån ideologi låter sig märkas inom kulturen är det en helt egen värld av vänsterföreställningar, men den politiska borgerligheten har vänt den ryggen.
Det är ett stort misstag, för i ett politiskt perspektiv är kultur allt annat än förströelse. Det handlar ytterst om makt över tanken, att sätta ramarna för det politiskt möjliga. Det har vänstern länge vetat. Nu även moderaterna?