Kan du tänka dig ett resecentrum som är mer än en järnvägsstation? Mer än en väntsal med Pressbyrån och bussar och taxi utanför? En galleria med restauranger, klädbutiker, Clas Ohlson och kontor med plats för både stora och små företag på ovanvåningen?
I veckan hörde jag idén lanseras av Lars Erichs, vd för Östsvenska handelskammaren. Förutsättningen är att privata pengar får vara med och finansiera de nya resecentra som planeras längs Ostlänken, den tänkta snabbtågslinjen mellan Stockholm och Linköping.
Utspelet är vältajmat. Det kommer samma vecka som kommunstyrelsen i Linköping fattat det historiska beslutet att staden ska få ett nytt resecentrum. Gå gärna in på Corren.se och se videofilmen där arkitekt Jörgen Haslum på plats på Stångebrofältet beskriver var den nya centralen kan hamna. Han berättar bland annat att bygget kommer att kosta si sådär tre miljarder. Till det kommer de 15 miljarderna för själva Ostlänken. Och några miljarder till för resecentrum i Norrköping. Det är dyrt med järnvägar och det är lätt att förstå att infrastrukturminister Åsa Torstensson var undanglidande när hon besökte Östergötland förra veckan. Ändå gav hon två besked:
1. Järnvägsproblemen runt Stockholm måste ordnas först, innan Ostlänken kan komma ifråga.
2. De infrastruktursatsningar som helt eller delvis kan finansieras av andra än staten ligger bättre till.
Kort sagt: Vänta och betala. Ett beskt besked.
Hur hanterar näringsliv och politiker det i Östergötland och Sörmland? Marknadsbolagen i Norrköping och Linköping har gett Östsvenska handelskammaren ett samordningsansvar för det fortsatta arbetet. Enligt Lars Erichs har näringslivet redan visat intresse för att delta i finansieringen av Ostlänken. Än så länge handlar det om Skanska, Alstom och Handelsbanken. Pengarna kan de få tillbaka till exempel genom procent på biljettintäkterna under ett antal år. Det är i dessa diskussioner som frågan om att finansiera även resecentra privat kommit fram.
Jag gillar idén. Ett resecentrum är en naturlig knutpunkt, en av stadens viktigaste mötesplatser. Att den utvecklas från kal vänthall till ett rum för såväl handel som umgänge och arbete är egentligen ganska självklart.