De arbetssökande står i kö utanför en vårdcentral. De har kommit för att få friskintyg, så att de kan söka statliga jobb. I närheten pågår torg-handeln som vanligt.
I går, klockan nio på morgonen, körde en bil in i de väntande. Sprängladdningar utlöstes, och sedan låg döda kroppar i hög.
Allmänheten uppmanas nu att lämna blod, läkare från andra städer att söka sig till Hilla. Minst 125 människor har dött och minst 130 skadats.
Nyheter om sprängdåd från Irak är så vanliga, och så vidriga för den delen, att det är lätt att känna uppgivenhet och slå dövörat till. Våldet i Irak kan tyckas vara en epidemi, en förbannelse för regionen.
Men det är inte säkert att terrorn är ett för evigt givet tillstånd. Om Iraks självständiga säkerhetsstyrkor blir starka nog kommer de blodiga dåden att bli färre. Och som företrädare för Iraks tillfälliga regering argumenterat: Hur kan attentatsmännen säga att de bekämpar den utländska ockupationen, när de i själva verket dödar oskyldiga muslimer? Än kan förnuftet segra.
Gårdagens attentat var det blodigaste sedan Saddam Husseins fall. Det är ett deprimerande bakslag efter de gångna valen, då miljoner människor trotsade extremisternas hot och gav sig ut för att rösta.
Ändå har Irak en chans. Hoppet finns att söka hos de människor som riskerar livet för att bygga upp ett fritt Irak.
Ett l jus i mörkret är också att shiamuslimernas andliga ledare uppmanat sina anhängare till besinning. Alternativet är hämnd och destabilitet. Men det vore att göra terroristerna till viljes.