I dag kan den som söker asyl i Sverige komma in med ett obegränsat antal ansökningar efter ett överklagande och slutgiltigt avslagsbesked. I praktiken är alltså det "slutgiltiga" beskedet aldrig slutgiltigt. Följden av detta har blivit långa och för många nedbrytande vistelsetider, då de som ansökt om att få stanna i Sverige fortsätter att hoppas på ett ändrat beslut, utan att kunna påbörja ett normalt liv.
Det som till synes är humant -- att man skall kunna överklaga ett avvisningsbeslut i det oändliga -- får därmed rakt motsatta, inhumana konsekvenser. Den svenska politiken har helt enkelt givit invandrare falska förhoppningar. Detta har migrationsminister Barbro Holmberg velat ändra på.
I går beslutade regeringen att det inte längre skall gå att lämna in en ny ansökan om asyl sedan den första ansökan slutgiltigt avslagits. Det skapar förutsättningar för en såväl mer effektiv och rättssäker som mycket mer human asylprocess. Tanken på en sådan reform möts dock med samfälld kritik från oppositionen i riksdagen.
Politik handlar i stor utsträckning om ett spel. Idéer betyder i praktiken ofta mycket mindre än positionering och slagord. Det pågår en ständig positionering i spelet om makten. Det gäller att knipa poäng på varandras bekostnad.
Flykting- och invandringspolitiken är ett område som i särskilt hög grad kommit att präglas av förhållningssätt som har mindre med verkligheten, och mer med detta spel att göra. Att en samlad opposition genast dömer ut regeringens nya asylpolitik är typiskt. Här ser oppositionen chansen att framställa socialdemokraterna i en dålig dager; "regeringen spelar på främlingsfientliga stämningar", kommer vi att få höra under kommande dagar. Den verklighet som råder i invandringsmottagningen återspeglas då inte alls i den politiska retoriken.
Naturligtvis är dock de flesta i det politiska etablissemanget medvetna om att situationen blivit ohanterlig. Den svenska flyktingpolitiken har i själva verket upphört att fungera. De som de senaste åren sökt asyl har till övervägande delen varit invandrare, och inte flyktingar enligt FN-konventionens terminologi.
Men skall Sverige ha en generös flyktingpolitik också i framtiden - och det skall vi ha - får inte denna sammanblandas med vad som är "vanlig" invandring. När termen flykting missbrukas, när den utsträcks till att gälla alla som vill invandra devalveras dess betydelse. Då undergrävs den generösa flyktingpolitikens folkliga legitimitet.
Den mer "strikta" hållning som regeringen nu vill tillämpa säkrar därmed i själva verket generositetens överlevnad.
Men invandringspolitiken är full med den här typen av paradoxer. Ofta är det den hållning som kommit att uppfattas som synonym med "tolerans" som förvärrar problemen. Politikerna exploaterar i själva verket invand-rarna när de på deras bekostnad framhäver sig som skenbart toleranta. Så har det varit i asylpolitiken, och så är det också i integrationspolitiken.
I veckan har Malmös starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalu, krävt en kraftig begränsning av nyanlända invandrare med introduktionsersättning under fem år. Den som kan försörja sig själv kan bosätta sig var han eller hon vill. Vad det handlar om är att styra bosättningen av de invandrare som uppbär bidrag som enda inkomst. För ett år sedan föreslog socialdemokraternas starke man i Göteborg samma sak.
Bakgrunden är de allt mer ohanterliga sociala och ekonomiska följderna av segregationen i storstäderna. Imamen Ali Ibrahim i Malmö stöder förslaget. Han tycker att det vore bra med en paus. Imamen, som också är kultursekreterare på Rosengårdsskolan, pekar på att bara fyra av skolans närmare ettusen elever är svenskar. "Det kan aldrig bli någon integration då", säger han.
Men Reepalus förslag får hård kritik från politiskt håll. "Nej, det tänker jag inte gå med på", meddelar integrationsminister Mona Sahlin. För Sahlin är den politiska positioneringen, att bevaka den personliga, ideologiska ställningen som den som - skenbart - är snällast mot invandrarna viktigare än att göra något åt det problem som drabbar dessa invandrare.
Uppenbart är dock att Mona Sahlin-linjen är på reträtt. Verkligheten håller på att tvinga fram en anpassning av politiken, även om denna förändring dröjt oförlåtligt länge.