Avtalet sträcker sig retroaktivt från april i år och fyra år framåt. Avtalets första år ger en löneökning på 4,2 procent. År två följer löneökningen det så kallade märket, vilket ligger kring 2,6 procent. För år tre och fyra finns inga siffror fastslagna och det är där problemen kommer in i bilden. Varför skulle arbetsgivaren - i det här fallet ofta Sveriges kommuner - vara generösa om de inte är förbundna till det? Det finns inget i den nära historien som tyder på att lärarna har någon jackpot att vänta 2014 och 2015.
Emellertid innehåller avtalet en uppsägningsklausul som kan aktiveras under det tredje avtalsåret. Då är det så dags.
På Svenska Dagbladets debattsida skriver tre medlemmar i Lärarnas riksförbund att det tredje avtalsåret mycket väl kan ge noll procent i löneökning. Denna dystra förutsägelse förmår de tre debattörerna att kräva ordförande Mette Fjelkners avgång. Själv anser hon att avtalet var svårt att tacka nej till, med tanke på den goda utdelningen första året och att avtalet gäller retroaktivt.
I skuggan av lärarnas nya avtal fortsätter skolans övriga problem. Bland annat hotar lärarbrist inom ett par år. En rapport som Lärarförbundet presenterade i våras visade att flera lärarutbildningar inte klarar av att fylla sina utbildningsplatser. Det finns för få sökanden, vilket innebär att alla som vill kommer in på utbildningen, även de som inte är lämpade att bli lärare. Trots det riskerar lärarna snart att vara för få. Problemet är störst inom de naturvetenskapliga ämnena.
Lärarkåren är fångad i ett moment 22. För att appellera ungdomar till läraryrket behöver lön och status höjas. Men hur motiveras lönehöjningar när lärarkåren leverera så låga resultat i skolorna? I vilken ände av problemet ska kommuner, fack och politiker börja? Förmodligen tvingas man börja i båda, samtidigt.
Det finns inget som skadad läraryrkets status så mycket som diverse flumpedagogiska trender. Det har devalverat värdet på lärarens arbete och är en nyckelkomponent i att kårens löner har släpat efter andra jämförbara grupper. Status och lön hänger ihop. Att höja statusen behöver i sig inte kosta någonting men tar lång tid. Det är därför svårt att komma ifrån att läraryrket måste betala sig bättre.
Större lönehöjningar är därför en icke försumbar del av lösningen. Läraryrket måste utgöra en lockelse på andra sätt en genom jobbgaranti på grund av lärarbrist. Regeringens ökade fokus på lektorer och karriärmöjligheter för framstående lärare kommer förmodligen att hjälpa till.
Det nya avtalet löser i alla fall inte lärarkårens problem. Om det var ett steg i rätt riktning får vi veta först om ett par år.