Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta. Numera framstår hans gamla slagord "Yes, we can!" mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården. Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin. Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom. Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på. Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna "the joy of politics", den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.
Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna. Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.
Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen. Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.