"Read my lips: no new taxes!" George Bush d.ä. gjorde uttalandet inför presidentvalet 1988. Löftet bidrog till att Bush kunde efterträda Reagan i Vita huset. Två år senare svek han sina väljare. I en budgetkompromiss med kongressens demokrater tvingades Bush ändå höja skatterna. Det var sista gången republikanerna gick med på något sådant. Tills nu.
När budgetstupets avgrund hotade efter nyårsnatten, lyckades Barack Obama i sista stund få tillräckligt många ledamöter från representanthusets republikanska majoritet att godkänna ökade skatter för USA:s rikaste. För Obama är det en viktig symbolisk seger. För USA och världen är det viktigaste att budgetstupets drakoniska åtstramningar undveks, vilket annars skulle riskera att utlösa en recession.
Men det samlade resultatet av uppgörelsen i Washington är bara ett akut första hjälpen-bandage. Långsiktigt hållbara åtgärder mot USA:s massivt blödande statsutgifter lyser fortfarande med sin frånvaro. Budgetstupet, patetiskt nog konstruerat av demokrater och republiker för att göra dem själva mer ansvarstagande, löste alltså föga. Det hela blev bara ett politiskt gyckelspel med väldigt höga insatser.
De genomgripande reformer som skulle komma väntar alla ännu på. Kanske dyker de upp i vår, kanske inte. Fler varv av hårda strider runt kongressens förhandlingsbord stundar. Dessutom börjar snart uppladdningen inför kongressvalet 2014, något som knappast lär stimulera kompromissviljan, särskilt bland republikanerna. Gamle Bushs svek i skattefrågan var en anledning till att han förlorade omvalet 1992. Återstår att se om väljarna i de republikanska valdistrikten är mer förlåtande. Ty ytterligare polarisering i USA:s ideologiskt överhettade klimat tjänar ingen inte på.