Hans nya bok, De omänskliga, är så rafflande att den är svår att lägga åt sidan, trots att timmen blivit sen.Nej, det är ingen deckare utan en reportagebok om tre händelser i svensk politik: folkpartiets dataintrång hos socialdemokraterna senaste valrörelsen, riksdagens omröstning om FRA-lagen och kriget inom SSU som nästan lett till förbundets undergång.Temat är förhållandet mellan grupp och individ, politiker och parti. Vad gör grupptillhörigheten med oss? Samtidigt finns det stora skillnader mellan de tre händelserna.När Per Jodenius den 13 januari 2006 första gången loggade in på socialdemokraternas interna nätverk hade han varit pressekreterare för Liberala ungdomsförbundet i två år. Inloggningsuppgifterna var av naturliga skäl inte hans egna utan kom ursprungligen från en socialdemokratisk ombudsman som av oförstånd låtit dem komma på drift. Jodenius stjärna stiger allt eftersom han under brinnande valrörelse kan förse ledande personer i sitt parti med valplaneringen hos huvudfienden.Berättelsen om Jodenius handlar i hög utsträckning om en enskild människas strävan uppåt. Om karriärdrift som fördunklar omdömet.FRA-omröstningen beskriver grupptryckets mekanismer och obönhörlighet. När mycket står på spel går gruppen före individen, oavsett argument, förnuft och samvetsbetänkligheter. De flesta av oss minns säkert en sammanbiten Birgitta Ohlsson och en snyftande Fredrik Federley. Och lagen som till sist röstades igenom. Torbjörn Nilsson konstaterar att en enda politiker i modern svensk historia stått emot grupptrycket. Det är folkpartisten Ture Königsson som mot partiets vilja röstade för ATP 1958 och därmed räddade den socialdemokratiska regeringen.Striden inom SSU visar vad som sker med individerna när två grupper ställs mot varandra, i det här fallet höger och vänster. Om hur gamla vänner blir bittra fiender, hur båda sidor snabbt demoniserar och avhumaniserar varandra. En process där till sist allt blir tillåtet, till och med organiserat valfusk. Nilsson skriver detaljrikt, initierat och utan att hymla; alla namn på aktörerna finns med. Nu ligger boken framför mig med många hundöron på sidor som jag vill kunna återvända till. Och jag funderar på vilka slutsatser jag ska dra. På ytan kan säkert De omänskliga anses bidra till politikerföraktet. Jag tror inte att det stämmer. Jag känner närmast ömhet för alla dessa människor, som faktiskt bara vill väl, men som fastnar i processer där deras övertygelse väger lätt mot gruppens behov. De omänskliga är spännande läsning för alla med politiskt intresse - och borde vara obligatorisk för alla med politiska uppdrag.
PS: Eftersom ärlighet och öppenhet har en central roll i boken vill jag bara tala om att det är min svåger, Svante Weyler, som givit ut boken på sitt förlag.