Signalerna från Saab är självklart oroande, säger Linköpings kommunstyrelses ordförande Lena Micko. Beskeden är i själva verket förebud om en katastrof för Linköping.
Saab räknar med att under 2005 och 2006 minska sin personal med mellan 1 000 och 1 500 anställda. Vilka orter som kommer att drabbas pekas visserligen inte ut, men eftersom det är i Linköping som Saab är störst, är det också lätt att räkna ut var neddragningarna kommer att slå som allra hårdast.
Det är dock inte så att det går dåligt för Saab. "Saabs orderin-gång under 2004 uppnådde förväntad nivå och orderstocken ligger på en fortsatt hög nivå", konstaterar företaget i sin bokslutskommuniké. Av denna framgår vidare att orderingången framför allt skett på den internationella marknaden. Internationaliseringen för att ta nya marknadsandelar fortsätter.
De varsel som lades under 2004 -- liksom de neddragningar som är att vänta i år och nästa år -- är föranledda av uteblivna utvecklingsorder från det svenska försvaret. När det gäller uppsägningarna under 2004 skriver företaget att "berörda personer arbetar till stor del inom forskning och utveckling".
Dessa meningar sammanfattar den dramatik som Saab -- och därmed också Linköping -- konfronteras med.
Omläggningen av det svenska försvaret -- eller mer exakt i praktiken nedläggningen av detsamma -- innebär att de statliga utvecklingsuppdragen till Saab krympt och är på väg att sina helt. Det innebär, som Lena Micko konstaterar, att man slår mot själva hjärtat. Utan utvecklingspengar ingen forskning och utveckling på Saab. Det som hotar på sikt är följaktligen ingenting annat än att företaget förtvinar.
Det får inte hända. Frågan om hur det skall gå för Saab och svensk flygindustri kan omöjligen ses enbart i ett företagsekonomiskt ljus. Det är i stället en försvarspolitisk fråga.
Beskeden från Saab visar med all önskvärd tydlighet att Sverige nu står inför ett avgörande. Det vi nu måste bestämma oss för är om det kapital, det världsunika flygteknologiska kunnande, som under decennier byggts upp i Linköping och Sverige skall tillvaratas och vidareutvecklas, eller om det i stället skall förslösas. Det sistnämnda är snabbt gjort. Det är vad som redan är på väg att inträffa.
Den kompetens som finns i Tannefors är unik. Bara fyra andra -- Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike och Ryssland -- har en motsvarande flygteknologisk spetskompetens. Det vore fruktansvärt ansvarslöst att inte tillvarata denna.
Det måste Sverige göra. Det måste politikerna besluta om. Saab bör få de utvecklingsuppdrag som gör att företaget kan fortsätta att hävda sig på samma höga nivå som hittills.
Men Sverige kan inte längre vara en självständig flygnation. Vi måste verka inom ramen för den gemensamma, europeiska flygteknologiska utveckling som nu pågår. Där skall Sverige och Saab självklart vara med.