Väljarna straffar inte regeringen. Det är den uppenbara slutsatsen av årets första Sifomätning av partisympatierna, tillika den första sedan Asienkatastrofen.
Opinionen är i praktiken helt oförändrad. Samtliga förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen. Skillnaden mellan de politiska blocken är mycket liten, en procentenhet.
Det är dock den borgerliga alliansen som fortfarande har ett litet försteg. De borgerliga partierna får stöd av 49 procent, mot 48 procent för socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet.
Man kan förundras över att all dramatik den senaste tiden inte avspeglas i opinionen. Men det är samtidigt en nyttig tankeställare för de borgerliga partierna.
2005 är ett avgörande år, inför valet 2006. Det kanske tydligaste budskapet i 2005 års första Sifoundersökning är att den borgerliga alliansen inte kan räkna med att automatiskt tillgodogöra sig regeringens misslyckanden.
Regeringens hantering av Asienkatastrofen har varit allt annat än lyckad, ändå är stödet för socialdemokraterna i stort oförändrat.
Men bilden är samtidigt inte fullt så entydig som blott partisympatiernas fördelning kan ge intryck av. Sifomätningar som gjorts vid sidan av väljarbarometern visar att förtroendet för regeringen och statsministern sjunkit bland såväl borgerliga som socialdemokratiska väljare.
Det är mycket möjligt att det som hänt den senaste månaden kommer att vara bortglömt av de flesta när det är dags för val. Dit är det trots allt långt kvar. Och som en brittisk premiärminister en gång konstaterade, är två veckor en evighet i politiken.
Men det är också möjligt att Asienkatastrofen kommer att lämna efter sig ett spår i väljaropinionen, i form av just ett minskat förtroende för makthavarna. Sådana förändringar kan verka på lång sikt.
Att den förtroendeminskning för regeringen som trots allt inträffat ännu inte "spillt över" i partisympatierna kan synas märkligt, men det behöver för den skull inte säga något om framtiden.
Utmaningen för de borgerliga partierna blir att förvalta och utnyttja minskningen i förtroende för Göran Persson.
Väljarna springer inte automatiskt över till de borgerliga partierna när de är missnöjda med hur regeringen sköter sig. Det kan vi lätt konstatera. Därför måste alltså alliansens partier hitta sätt att kanalisera missnöjet. Och då handlar det till stor del om att hitta det rätta anslaget, det tilltalande språket.
Men det är också möjligt att dra andra slutsatser av de nu aktuella undersökningarna. Kanske blir det inga långsiktiga effekter alls. Kanske kommer förtroendet för Göran Persson så småningom att repa sig.
Medier och politiker har i en månad varit intensivt sysselsatta med Asienkatastrofens inrikespolitiska efterföljd. Det riskerar att snedvrida perspektivet. Det är lätt att förledas av all politisk och medial upphetsning. Sifos väljarbarometer visar att vanliga väljare inte är lika upphetsade som politiska kommentatorer.
Flodvågen var en spektakulär händelse, och just därför kan Göran Perssons agerande i samband med den komma att få mindre betydelse för väljarna. Det vardagliga är viktigare än det spektakulära, helt enkelt då det är ständigt närvarande. Avgörande för valet 2006 blir det mer näraliggande, vården, skolan, omsorgen, skatterna.
Göran Persson kan alltid värja sig med att det som inträffade i Asien trots allt var väldigt långt borta från Sverige, underförstått att det fanns naturliga begränsningar för vad regeringen kunde göra.
Men Persson får mycket svårare att bortförklara misslyckandet med att få bukt med arbetslösheten. Antalet öppet arbetslösa och sysselsatta i arbetsmarknadsåtgärder är i dag nästan trettiotusen fler än för ett år sedan.
Det är ett faktum som de borgerliga partierna inte skall underlåta att konfrontera Göran Persson med.