Knappt två av tio anmälningar om att barn utsatts för misshandel och/eller sexuella övergrepp leder till åtal.
Anmälningarna kan bli liggande i upp till två år utan åtgärder. Trots att det kan finnas en misstänkt tas vederbörande sällan in för förhör och inte heller kallas det drabbade barnet till ett samtal där det kan ge sin version.
Så bedrövligt visade det sig vara i två polisdistrikt i Stockholm när Ekot granskade ett års alla nedlagda förundersökningar där barn farit illa. Inget säger att de granskade distrikten skulle vara jämförelsevis sämre än andra.
En av de många konsekvenserna av det tröga utredningsarbetet är att barn som regelmässigt misshandlas eller utnyttjas sexuellt hela tiden är kvar i den miljö där övergreppen skett och med männi-skorna där.
Det är svårt med ordvalet när de mest oskyddade i vår omvärld sviks på grövsta sätt, för det är just vad som händer när det inte finns beredskap för snabba insatser när barn blir offer för övergrepp av vuxna. Nedslående? Fruktansvärt? Grymt? Djupt okänsligt? Allt det och mer av samma sort därtill är relevant att ta till.
Om en anmälan om våldtäkt på 14-årig flicka blir liggande utan åtgärd i sju månader, eller en anmälan om att en 8-årig pojke misshandlats av en familjemedlem röner samma behandling har vi all anledning till ingående självprövning. Vad för slags samhälle lever vi i, där slagna och våldtagna barn lämnas åt sitt öde? Inget samhälle att yvas över i vart fall.
Myndigheternas seghet och sjabbel är barnmisshandel i sig, och det duger inte att komma dragande med resursbrist.