Vad har de våldsamma upploppen, som började i Tottenham och nu spridit sig till flera engelska städer, gemensamt med den lilla manifestation som brottsmisstänkte och ihjälskjutne Mark Duggans familj iscensatte i lördags?
Svaret är; mycket lite.
Den småskaliga demonstrationen - riktad mot polisens agerande - lockade till sig organiserade samhällsdesertörer som getingar till en sockerbit. Och de i sin tur, kallade på mindre ordnad men icke desto mindre stridslysten förstärkning via sociala medier.
De personer vi nu ser på bilderna som rullar från London, Liverpool och Birmingham är inte människor som försöker förändra någonting. Tvärtom, det är euforiska huliganer som vill förstöra och förgöra. Det är det enda de kan. Ursäkten de får till skänks från flera håll och kanter, inte bara de mest vänsterorienterade kretsarna, är samhällets svek mot dem.
Storbritanniens knackiga ekonomi och tuffa åtstramningspaket orsakar förstås spänningar i luften. Men samhällskritiken att det inte görs tillräckligt i städernas mest utsatta delar ekar tomt när byggnader, bilar, butiker och annan offentlig och privat egendom för miljoner, ja kanske miljarder pund slås sönder. När 16 000 brittiska poliser sätts in på Londons gator för att försöka rädda det som räddas kan. Och när premiärministern avbryter sin semester för att återkalla parlamentet för ett gemensamt fördömande av brotten liksom en påskyndad juridisk process mot de misstänkta som hittills gripits.
Den politiska förklaringen är kontraproduktiv. Den visar på ihålighet, efterkonstruktion men också ett desperat försök att förstå. Men även om kopplingen mellan utanförskap och våld vore klarare, så ursäktar målet inte medlen.
De som resonerar så glömmer att det finns en tredje grupp människor i allt detta. En grupp som står och ser på när deras hus, hem och livsverk krossas och plundras när angriparna utnyttjar dem som symbol för "etablissemanget". En grupp som förstår att kravallerna kommer att få konsekvenser - konsekvenser som de får betala för.
En grupp som även den rymmer fattigdom, arbetslöshet, slit och släp. Men också något som hindrar människorna från att betrakta sig som samhällsoffer med rätt att bränna upp stan och stjäla resterna. Det kallas heder och ansvar.
För premiärminister David Cameron gäller det att stå upp för den här gruppen och inte ge vika för dem som sätter offerstämpel i pannan på de kriminella och springer deras ärenden genom att lägga skulden på staten. Hittills har inte regeringen, och ingen Labourpolitiker heller ska tilläggas, visat några sådana intentioner. Det är en viktig markering.