2009 blir ett hektiskt EU-år. Det är val till parlamentet och den 1 juli tar Sverige över ordförandeklubban. En ny kommission ska utses och - om allt går som det ska - träder Lissabonfördraget i kraft den 1 januari nästa år.
Att EU behöver nya spelregler är ingen överdrift. Det nu gällande Nicefördraget undertecknades redan 2000 och skulle förbereda unionen för utvidgningen. Det var alltså aldrig tänkt att gälla under någon längre tid - utan skulle ersättas med ett annat regelverk, anpassat till en betydligt större union. Redan året efter inleddes därför arbetet med att ta fram den EU-författning som Frankrike och Holland folkomröstade ner 2005.
I praktiken innebär det att EU dras med ett regelverk som inte är anpassat efter unionens storlek. Det är svårt att nå den enighet som krävs i många beslut och beslutsfattandet går trögt. Beslutsvägarna är inte heller så öppna och lätta att följa som de borde vara. Parlamentets roll är alldeles för liten med tanke på att det är det enda folkvalda EU-organet.
Byråkratin och bristen på transparens och demokrati har varit några av de svenska EU-skeptikernas käpphästar i debatten. Ändå säger de nej konsekvent nej till alla initiativ som driver på en förändring i rätt riktning.
Lissabonfördraget är ett sådant initiativ. EU-kritikernas främsta argument mot det är att det medför en så stor maktöverföring till Bryssel - och att det därför bör hållas en folkomröstning.
Men lagrådet slog fast vid granskningen av det numera ratade förslaget till EU-författning att maktöverföringen inte var så stor att grundlagen behövde ändras. Då innehållet i Lissabonfördraget till största del överensstämmer med författningsförslaget talar lite för att lagrådet kommer att göra en annan bedömning den här gången. Argumentet om en massiv förflyttning av makt från Stockholm till Bryssel håller därför inte.
Det bygger dessutom på en förlegad maktsyn. I en globaliserad värld är det inte självklart att nationalstaterna ska inneha och utöva all makt. De utmaningar Sverige, Europa och världen står inför kräver samarbete över nationsgränserna. Klimatet är en sådan utmaning. Och till och med miljöpartiet erkänner numera att EU har en viktig roll att spela i klimatarbetet. Den organiserade brottsligheten en annan stor utmaning. Länder som Sverige behöver också samarbeta för kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. EU är den arena som Sverige har valt att spela på.
På betydligt fler områden ingår Sverige i internationella överenskommelser. Det är kutym att riksdagen godkänner de här fördragen; en kutym som det inte finns någon anledning att frångå vid ratificeringen av det 3 000 sidor omfattande Lissabonfördraget.
Svenskarna röstade ja till att gå med i EU redan 1994 och sedan dess har opinionen sakta blivit mer EU-tillvänd. De ogrundade kraven på en folkomröstning om Lissabonfördraget är ett oansvarigt och odemokratiskt försök att hålla liv i debatten om ja eller nej till EU.