De tappra i Feministiskt initiativ har det inte lätt. Att Ebba Witt-Brattström hoppade av var ett hårt slag. Att hon vittnade om den simpla maktlystnad och intrigkultur som hon upplevt i det kommande partiet var ett ännu hårdare. Fi skulle ju vara den nya, fräscha fläkten i de gamla strukturernas unkna bygge. Ett friskt och frejdigt alternativ.
Men hur pass frejdigt det blir framöver återstår allt att se. Redan innan partiet har bildats drar det ihop sig till en strid mellan falanger. Vilka falanger? Jo, de som vill ha ett kliniskt rent vänsteralternativ och de som vill ha med en och annan borgerligt sinnad så att det hela ser mer aptitligt ut för en bredare allmänhet.
Frågan är vad den bredare allmänheten får för uppfattning av det parti som knappt hämtat sig från Witt-Brattströms avhopp innan den bild denna desertör gav håller på att bekräftas inför öppen ridå.
Skall man tro på Witt-Brattström är saken redan avgjord. De riktiga besluten fattas enligt henne inte i de fora som är tänkta utan i slutna rum någon annanstans. Alltså blir det en styrelse som är helt vänsterpräglad. Och som om inte det räckte skall det inte vara en partiledare utan inte mindre än tre talespersoner. Varför, kan man fråga, om nu alla ändå skall vara stöpta i samma form. Men också i perspektiv av att miljöpartiet, som alltid har haft två språkrör, haft erkända problem med en sådan lösning. I det partiet har ledningen försökt förmå medlemmarna att övergå till att ha en partiledare, för att delat ledarskap varit för splittrande. Feministiskt initiativ tänker ha tre.
Nästa vecka har partiet årsmöte. Är det någon som tror att det är ett harmoniskt parti som kommer att bildas?