I viktiga frågor som betyg, privata alternativ i välfärdspolitiken och Afghanistaninsatsen håller Vänsterpartiet fast vid sin linje. Inte ens i regeringsförhandlingarna efter ett segerval är det säkert att det går att komma överens om en gemensam linje. Ohly antydde att vissa frågor behöver utredas mer - ett klassiskt knep för att desarmera politiskt känsliga tvisteämnen.
En ny utredning om skolpolitiken som skulle skapa osäkerhet inför framtiden och är det sista skolan behöver. Och soldaterna i Afghanistan riskerar att få fortsätta sitt uppdrag utan ett klart stöd från en rödgrön regering.
Lars Ohlys retorik påminner om den politiska debatten på 80-talet då de borgerliga partierna drev sina egna profilfrågor med argumentet att valresultatet fick avgöra utformningen av den gemensamma politiken. Det blev en lätt match för Socialdemokraterna som knappast behövde bemöda sig om att gå i svaromål i sakfrågorna. Det räckte oftast med att konstatera att den sammantagna effekten av förslagen skulle bli ett galopperande budgetunderskott om opposition överhuvudtaget kunde enas.
I dag har vi en borgerlig regering med god kontroll över statsfinanserna, även i tider av djupaste ekonomisk kris.
Ett besök på Vänsterpartiets hemsida ger en fingervisning om hur det skulle bli om Lars Ohly fick efterträda Anders Borg som finansminister. Vänsterpartiet föreslår allt som är populärt på en gång utan att prioritera. Till exempel fler anställda i offentlig regi och samtidigt åtgärder som underlättar för små- och medelstora företag att anställa. Partiet gör klart att full sysselsättning går före starka offentliga finanser, en oansvarig politik som visar att Vänsterpartiet inte alls är moget för regeringsansvar.
I april ska de rödgröna presentera en uppgörelse om den ekonomiska politiken, men avstående mellan partierna tyder på något lika ihåligt som överenskommelsen om säkerhetspolitiken.
Det blir överhuvudtaget svårt för Sahlin att hitta en lämplig ministerpost åt Ohly. Kanske får han förtroendet att förvalta den rödgröna uppgörelsen om sjukförsäkringen, där begreppet arbetsförmågan definieras om. Ohly ägnade en hel del tid i lördagsintervjun åt att försöka förklara vad detta innebär. Resultatet var dock ganska förvirrande. Kanske väntar ytterligare en utredning efter valet.
Visst kan man ha respekt för Ohlys åsikt om det felaktiga i att förhandla färdigt på alla områden redan före valet. Att kunna rösta på sju-åtta olika alternativ i stället för två färdiga paket ger naturligtvis större valfrihet.
Att Ohly ger sig in i sådana resonemang är förstås ett försök att tona ner de politiska åsiktsskillnaderna inom vänsterblocket. Men hans slagfärdighet som debattör kan i längden knappast dölja den bistra sanningen. Vänsterpartiet är Sahlins stora huvudvärk inför valet.