Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krumbuktar sig. "Ursäkter" och bortförklaringar radas upp i vanlig, förväntad ordning. Men i grunden är ingenting förändrat. Ohly framhärdar i att kalla sig kommunist. Och det har vänsterledaren all rätt att göra i vår demokrati. Däremot har han ingen rätt att göra anspråk på att bli betraktad som en demokrat.
I mer än tjugo år har Ohly varit en konsekvent leninist, en anhängare av kommunistisk diktatur. De senaste "avslöjandena" är egentligen inte ett dugg förvånande. Vad Ohly står för har varit uppenbart nog.
Men den stora förtjänsten med den kartläggning som teveprogrammet Uppdrag granskning genomfört är att vi fått en helhetsbild, en som speglar vänsterledarens politiska tänkande över två decennier.
Konsekvensen i Lars Ohlys diktaturförsvar har varit så stor att den helt undergräver trovärdigheten i dagens så tydligt taktiskt framtvingade reträtter. Ingen skall förvänta sig att ett vänsterparti som leds av Ohly kommer att genomföra någon "uppgörelse" med sitt förflutna som den röda diktaturens medlöpare. Hela poängen med valet av Lars Ohly till partiledare var tvärtom att återupprätta den kommunistiska tradition som under en kort tid hade blivit undanträngd av en mer demokratisk vänstersocialism. Det vänsterparti som valde Ohly till sin ledare visste mycket väl vad det gjorde. I dag har kommunisterna fullständig kontroll över partiet. "Förnyare" som Johan Lönnroth är helt marginaliserade.
Dessa pratar nu om att Lars Ohly är omöjlig som partiledare, och att det kanske kommer att bildas nya partier. Tja. Det anmärkningsvärda är inte att vänstersocialisterna tycker så, utan att de över huvud taget stannat kvar inom vänsterpartiet. De borde för länge sedan ha tagit den enda rimliga konsekvensen av sina ideologiska ställningstaganden.
Ohly lär knappast försvinna som partiledare. Däremot kan vi nu se framför oss en utveckling som kommer att leda till att vänsterpartiet allt mer förlorar sin position i politiken.
Partiets framgångar har berott på att man lyckats framstå som ett alternativ för missnöjda socialdemokratiska väljare. Men det som attraherat dessa har inte precis varit den kommunistiska diktaturen, utan den illusion som Gudrun Schyman skapade under sin tid som partiledare, att vänsterpartiet skulle vara som socialdemokratin, fast bara aningen mer vänster. Ett anständigt parti alltså.
Det är denna illusion om anständighet som nu slutgiltigt krossats. Vänsterpartiet har klätts av, och framstår i all sin leninistiska nakenhet.
Den politiska tradition som Ohly företräder har ingen förankring i den svenska verkligheten. Den kommunistiska sekten vänsterpartiet kan i fortsättningen på sin höjd räkna med några procents stöd. Dess oundvikliga öde är politisk marginalisering.
Göran Persson förklarade i går att "tiden håller på att rinna ut för Lars Ohly". Tiden har i själva verket redan runnit ut. Frågan är bara vilka politiska slutsatser som Persson nu är beredd att dra.
Skall regeringsmakten i Sverige fortsätta att vila på stöd från ett parti som inte tillhör den demokratiska värdegemenskapen?