De allra flesta barn i Sverige lever ett bra liv. Ett faktum som är viktigt att lägga på minnet. Men det finns undantag, vilket framgår av BO:s, Lena Nybergs, årsrapport.
Undantagen är klart alarmerande. När BO (barnombudsmannen) i Dagens Nyheter redogör för vad Statistiska centralbyrån fått fram om barnens situation, är det särskilt iögonenfallande att mellan 10 och 15 procent av alla barn i landet är föremål för barnpsykiatrisk vård under sin uppväxt, och att försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15--19-åringar fördubblades 1999--2003.
Invandrarbarn som bor i storstädernas förorter och har föräldrar med låga inkomster, liksom barn över huvud taget i låginkomstfamiljer i socioekonomiskt eftersatta bostadsområden, är de som mest frekvent bli fysiskt och psykiskt sjuka och överviktiga.
Till den mörka bilden av barnens situation bidrar för övrigt en ny undersökning som visar att vart femte barn i Stockholm har blivit utrett av socialtjänsten.
Så ser statistiken ut. Möjligen, eller till och med troligen, rimmar den inte fullt ut med verkligheten. Många barn och ungdomar mår dåligt och bär sig illa åt utan lämna statistiska spår efter sig. Det kan å andra sidan finnas faktorer som överdriver problemens omfattning. Uppgifterna duger emellertid gott som vägvisare. De stärker uppfattningen att långt ifrån alla barn i välfärdslandet Sverige har det bra.
Vanligtvis brukar "samhället", och särskilt skolan, ställas vid skampålen när vi upprörs av att barn far illa eller att barn tillåts uppföra sig, vad en majoritet av befolkningen bedömer som, oacceptabelt.
Det finns fog för en sådan attityd. Samhället kan otvivelaktigt skapa bättre förutsättningar för de mest utsatta barnen, genom exempelvis mindre barngrupper i förskolor och skolor, genom att se till att det finns elevvårdande resurser för barn som har speciella skolproblem.
Barnens situation är dessutom en utpräglad klassfråga, vilket tydligt framgår av BO:s årsrapport. Där måste den socialdemokratiska regeringen känna sig träffad. Efter decennier av regerande har den inte lyckats knäsätta en av sina viktigaste ideologiska frågor - att avskaffa klassamhället. I det avseendet kan vi bara hoppas på en annan regim där det finns mer handling än retoriskt tal.
Ansvaret för barns hälsa och välfärd vilar ändå på ett avgörande sätt i föräldrarnas händer. Det har alltför länge hyschats om föräldraansvaret, med motiveringen att det är fel att "skuldbelägga" mammor och pappor som inte uppfyller detsamma.
Kanske det finns föräldrar som inte tål eller orkar höra att de försummar sina barn och att detta kan innebära ödesdigra konsekvenser för både barnet självt och omgivningen. Valet mellan att i någon mån plåga försumliga för-äldrar och att låta allt fler barn växa upp med magont, sömnsvårigheter och antidepressiva mediciner, som tillskott till felaktig kost, är inte svårt.
En inte alldeles orealistisk förhoppning är att klarspråk om föräldrars oavvisliga ansvar och krav på mer aktivt föräldraskap, större engagemang i barnens liv, kan få upp ögonen hos dem som blundat för barnens välbefinnande.
I går, måndag, var det internationella barndagen. Tillfälligt hamnade barnen i strålkastarljuset, och fick en uppmärksamhet som inte borde få vara koncentrerad till en enstaka dag.
Till vardags ordnas fler manifestationer mot exempelvis uppfödning av minkar, vilket förekommit den gångna helgen landet runt, bland annat i Motala, än mot försumligheter mot barn.
Det må vara hedervärt att värna om minkar i bur, men det skulle kännas välgörande med samma engagemang till förmån för de av våra barn som lider brist på en omsorg och omtanke som de har rätt till.