Valet i Egypten, landets första demokratiska, är det viktigaste valet i hela Mellanösternregionen. Egypten har områdets största befolkning och kan om landet spelar sina kort rätt utvecklas till en regional stormakt. Men var presidentvalet egentligen kommer att leda är högst oklart. Det finns fortfarande ingen konstitution som berättar vad presidenten får och vad han inte får göra. Vinterns parlamentsval, som blev en storslam för islamistiska partier, har inte förändrat mycket. Det är fortfarande militären som styr i form av militärrådet SCAF.
Symptomatisk för bristen på förändring är det två typer av kandidater som sticker ut i de sista opinionsmätningarna: Islamister och representanter för det gamla etablissemanget. Bäst till ligger förre presidenten Mubaraks utrikesminister Amr Moussa och läkaren och tidigare medlemmen i Muslimska Brödrarskapet Abd al-Munim Abu al-Futuh.
Militärens roll blir under alla omständigheter viktig. Precis som i många andra auktoritära stater har den skaffat sig en maktposition som baserar sig på mycket annat än att försvara landet från yttre fiender. Generalerna behärskar stora delar av industrin och näringslivet. Tillgångar som på ett fredligt sätt måste överföras till samhällets civila sfär. Risken för en maktkamp mellan militärrådet och den nyvalda presidenten är därför uppenbar.