"Högstadietjejer utbrända av prestationsångest" var rubriken på DN Debatt i går. Bris generalsekreterare Göran Harnesk beskriver ett elände:
Högstadieelever som kontaktar Bris lever under ett övermäktigt tryck. De tror att de måste ha toppbetyg i allt och känner ångest för att välja fel studieväg. Stressen har ökat och bland de värst drabbade flickorna är det vanligt med självskadebeteenden och självmordsförsök.
Åtgärderna som Bris efterlyser är de gamla vanliga när psykisk ohälsa bland unga diskuteras: Lärarna ska inte koncentrera sig så mycket på ämneskunskaper, utan jobba mer med sociala relationer. Jan Björklunds "ordning och reda och tydliga kunskapskrav" leder fel, i stället borde skolpolitiken inriktas på stödjande åtgärder och att alla tonåringar blir sedda. Skolhälsovården måste byggas ut.
Men tänk om det Harnesk föreslår förvärrar i stället för att förbättra? Frågan ställs i Välfärdslandets gåta - Varför mår barnen inte lika bra som de har det? av barnläkaren Carl Lindgren och barn- och ungdomspsykiatern Frank Lindblad. Författarna söker svar på varför barn och unga i Sverige i dag mår psykiskt sämre än i andra länder och i Sverige förr.
Två av svaren är välfärdsapati och individfixering. Med välfärdsapati menar författarna att vi i Sverige passivt förväntar oss att samhället ska ta ansvar för våra liv - vi betonar vår rätt att ställa krav och minimerar vårt eget ansvar. Men nedtonade krav och förväntningar på unga kan sänka deras självkänsla. Om vuxenvärlden ständigt signalerar att krav är farliga kan barnet tvivla på sin förmåga att möta ens den minsta utmaning.
Individfixeringen handlar om att människor i Sverige är extremt oberoende av varandra. Tradition och familj är av underordnad betydelse, idealet är självförverkligande. Det är positivt på många sätt, men för vilsna unga kan friheten att förverkliga sig själv bli till en börda. Identitetsskapande blir ofta kroppsperfektionism och konsumtionshets.
Dessutom blir budskapen dubbla. Friheten - och kravet - att förverkliga sig själv står i kontrast till välfärdsapatins "det är nånannans ansvar".
Lindgren och Lindblad efterlyser en diskussion om vilka som är svaga och behöver välfärdssamhällets skydd, och hur detta skydd kan göras så biverkningsfritt som möjligt.
Stressade och ångestridna tonåringar måste förr eller senare kliva ut i ett vuxenliv som är fullt av krav och förväntningar. Den bästa hjälp vi kan ge är förmodligen inte att ta bort alla krav och bädda in världen i bomull, utan att stärka deras självkänsla och tro att de kan fixa det mesta. I det perspektivet är ordning och reda och tydliga kunskapskrav i skolan inte en katastrof utan ett stöd i utvecklingen. Unga med svåra psykiska problem måste få kvalificerad hjälp, men en kraftigt utbyggd skolhälsovård signalerar i värsta fall till majoriteten ungdomar att de nog mår sämre än de tror.
Idéerna är kontroversiella men behöver diskuteras. Annars är risken att de ungas ohälsa förvärras.