Oljepriset har skenat iväg till rekordhöjder - över 135 dollar per fat. Det är goda nyheter.
Inte för bilister och industrikapitalister, kanske. Men för klimatet är tajmingen närmast perfekt.
För att övergången till biobränslen i persontrafiken och transportindustrin ska få ordentlig fart måste hela marknaden förstå situationens allvar. Och det finns ett språk marknaden alltid förstår - dollar.
Det finns skäl att tro att oljepriset kommer att ligga kvar på höga nivåer under lång tid framåt. Det gör att investeringar i klimatvänliga alternativ blir allt mer lönsamma.
Men, invänder kanske någon, är inte biobränslen också ett hot mot klimatet och miljön?
Larmrapporterna i medierna har varit många. Biobränslen sägs orsaka svält i tredje världen och höga livsmedelspriser i vår egen mataffär. Etanolindustrin i Brasilien hotar regnskogen, påstås det. Och en del biobränslen ger inte ens någon stor reduktion av utsläppen av koldioxid, eftersom det krävs fossila bränslen vid tillverkningen, menar vissa källor. Att transportera biobränslen över hela globen sägs vara en annan klimatfara.
Etanolkritikerna har en sak gemensamt: De gör en höna av en fjäder. Möjligheterna med biobränslen är betydligt större än problemen.
I dag används 0,5 procent av världens jordbruksmark till bioenergi. I Brasilien ersätter etanol som odlas på 1 procent av jordbruksarealen cirka 50 procent av landets bensinförbrukning. Samtidigt finns det mycket stora outnyttjade jordar framför allt i Afrika, men även i Latinamerika.
Det är fullt möjligt att mångdubbla den globala produktionen av biobränslen utan någon risk för undanträngning av livsmedelsproduktion. På de höga matpriserna har biobränslen bara en marginell effekt.
Samtidigt finns det undantag - och det är de som förstoras upp av kritikerna. Priset på majs i USA och Mexico har drivits upp av etanolproduktionen. Etanol gjord på majs minskar inte heller koldioxidutsläppen särskilt mycket.
Men ersätter man en liter bensin med etanol gjord på sockerrör eller cellulosa då minskar man koldioxidutsläppen med 90 procent.
Transporterar man sedan sockerrörsetanol med båt från Brasilien till Sverige uppstår en klimatpåverkan. Men den är inte större än cirka två procent. Slutsumman hamnar då på 88 procents koldioxidbesparing.
I bästa fall kan övergången till biobränslen bli en historisk vändpunkt för Afrika, som så länge varit utestängt från stora delar av jordbruksmarknaden av de rika ländernas subventioner och importrestriktioner.
Utvecklingen av alternativa bränslen kommer av allt att döma att accelerera - och det är bra. Men kritikerna har rätt i att vara vaksamma. Det är inte orimligt att vi ställer krav på att etanol och biodiesel tillverkas på ett hållbart sätt. Allra bäst vore ett gemensamt regelverk inom EU - och ett sådant är på gång.
Regelverket bör dock inte ställa upp alltför stora hinder för de fattiga länder som vill ge sig in i biodrivmedelsproduktionen.