Den politiska korrektheten har den gångna veckan åter pekat finger åt Sverige. Liberala ledarskribenter har för femhundraelfte gången ojat sig över att Sverige inte går med i Nato, nu när också de baltiska staterna blir medlemmar i alliansen. Klagovisan är väl känd, och förekommer i ett otal varianter. Att regeringen inte vill öppna för utländsk exploatering av bidragssystemen har ju väckt en oerhörd moralisk indignation hos alla politiskt korrekta tyckare i politiken och medierna. Budskapet är alltid att Sverige är ett självgott nationalistiskt land som inte tar sitt internationella ansvar.
Temat återkommer hos den centerpartistiske ordföranden i riksdagens försvarsutskott. Denne man, Eskil Erlandsson heter han, rasar mot att regeringen inte tar sitt "ansvar" för EU:s försvar. Häromdagen signalerade försvarsministern att Sverige inte ensamt vill ta ansvar för uppsättandet av en hel stridsgrupp. Detta med tanke på den situation som det konkursmässiga försvaret befinner sig i.
Men denna verklighet bekommer inte vår centerpartistiske försvarsutskottsordförande. "Sverige är med i Europa. Vi skall delta med högkvalitativa resurser till fredsinsatser", säger han, till synes helt oberörd av den budgetverklighet som kraftigt begränsar utrymmet för dessa högkvalitativa resurser.
"Nu är det dags för Sverige att visa att vi är européer - vi skall visa att vi är med på banan och inte enbart vara beroende av USA," utropar i stället centerpolitikern och låter nästan som en gammaldags stridslysten general som vill ut i strid till varje pris. Fanan - i det här fallet europeiskt blågul - skall hållas högt, kosta vad det kosta vill. Inget pris är för högt när Sverige skall bevisa sin europeiskhet.
Centern, det tidigare euroskeptiska partiet, är numera omvandlat till det mest EU-käcka partiet i svensk politik. När till och med moderaterna och folkpartiet kallar sig "EU-kritiker" - det är givetvis bara fråga om tom retorik, men ändå - säger centern ja till att EU blir en försvarsunion och ja till att besluten om utrikes- och säkerhetspolitiken fattas med majoritetsbeslut i EU.
Det betyder att svenska soldater kommer att skickas ut i strid, även mot Sveriges vilja. Det som centern nu ivrigt bejakar är därmed en potentiellt mycket mer långtgående överstatlighet än vad valutaunionen är uttryck för. Å andra sidan var centerns motstånd mot EMU tämligen halvhjärtat, så partiets överstatliga iver nuförtiden är inte helt överraskande eller ologisk.
När centerpartisterna kritiserar regeringen för att svika europeiskheten så handlar det väl framför allt om deras eget behov av att visa att de minsann är européer. Sverige som nation har däremot ingen anledning att bevisa någonting alls.
Vi är en av de allra största bidragsgivarna till EU:s budget, och den svenska insatsen kommer att bli ännu större när utvidgningen genomförts. Sverige är också bättre än de flesta andra EU-länder på att troget implementera de beslut som fattas av unionen.
"Nu skall vi visa att vi är européer" - så lät det även när det politiska etablissemanget försökte skuldbelägga svenskarna under folkomröstningskampanjen förra året. Det lustiga är dock att detta etablissemang i de flesta fall inte alls uppträder särskilt europeiskt, till exempel nu, när planerna på övergångsregler för invandringen från Östeuropa stoppats. Därmed blir Sverige enda landet i det gamla EU utan sådana regler.
Det som lett fram till detta europeiska undantag är de storsvenska reflexer -- föreställningen att Sverige är lite finare än andra, att vi är en moralisk stormakt - som döljer sig bakom den skenbart internationalistiska retoriken om allt ifrån övergångsregler till mångkultur.
Den politiska korrektheten bjuder också att vi skall rynka på näsan åt alla de europeiska länder som inte för samma, föregivet upplysta och lyckade integrationspolitik som Sverige.
Frankrike och Danmark blir i svenska ögon rasistiska länder för att de inte visar tolerans mot intolerans och islamisk extremism.
Det är i själva verket den politiska korrekthetens väktare i riksdag och ledarredaktioner, som mässar så mycket om bristande europeiskhet, som borde bli lite mer europeiska på riktigt.