I går blev det klart att förra vice statsministern (och så vidare) Lena Hjelm-Wallén blir den som skall leda den parlamentariska utredningen om arbetskraftsinvandring.
Idén om utredningen väcktes av de borgerliga partierna och miljöpartiet i riksdagen för ganska exakt ett år sedan. De borgerliga och de gröna beställde då en utredning om hur invandring från länder utanför EU skall kunna öka.
Nu har regeringen i alla fall delvis gått dessa partier till mötes. Men regeringens direktiv till den parlamentariska kommittén är inte lika långtgående; det sägs att eventuella förslag om förändringar i reglerna om arbetskraftsinvandring skall utgå från om det finns behov av ytterligare arbetskraft i landet. Hjelm-Walléns parlamentariska kommitté med representanter från samtliga riksdagspartier har alltså inte till uppgift att presentera ett be- ställningsjobb enligt den i debatten förhärskande konventionella visdomen. Det är bra.
Det har annars gått politiskt mode i att plädera för helt fri arbetskraftsinvandring, vilket dock är lite besynnerligt med tanke på att de senaste femton årens invandring ännu inte assimilerats. Sverige är världstrea i invandring, efter Australien och Kanada. Först efter oss kommer Förenta staterna. De flesta av dem som invandrat under det gångna decenniet är anhöriga till flyktingar, men dessa invandrare är också potentiell arbetskraft, låt vara att de ännu inte blivit integrerade på arbetsmarknaden, och inte i samhället i övrigt heller. Innan vi talar om mer arbetskraftsinvandring borde det vara självklart att först tillvarata och integrera denna stora arbetskraftsresurs.
Men måste inte väsentligt fler flytta till Sverige för att vi skall klara välfärden när allt fler blir äldre? Sambanden är dock inte så entydiga som man kan frestas att tro. LO:s chefsekonom Dan Andersson har påmint om att en rad forskare hävdar att ökad invandring knappast är en långsiktig lösning på västvärldens demografiska problem. "Skälet är enkelt. Också de som invandrar till ett land kommer att bli gamla och behöva sjukvård, äldreomsorg och pension. Det krävs därför extremt hög invandring för att påverka försörjningskvoten", skrev Andersson nyligen.
LO:s chefsekonom hänvisar till forskning vid Uppsala universitet som kalkylerar att om försörjningskvoten skall vara oförändrad år 2050 jämfört med år 2000, måste invandringen öka från de senaste årens nivåer (mellan tjugo och fyrtiotusen) till fyrahundratusen personer per år fram mot 2050, alltså en sammanlagd invandring på drygt tio miljoner personer de kommande fyrtiofem åren. "Slutsatsen är att det inte långsiktigt går att importera lösningen på försörjningsproblemet", konstaterar Dan Andersson. Lösningen är i stället främst längre livsarbetstid, med invandring som ett komplement.
Frågan är emellertid om politikerna i Lena Hjelm-Walléns kommitté kommer att kunna befria sig från den dagsaktuella symbolpolitikens diktat och se frågan i detta rationella perspektiv. Det sätt på vilket den löjligt infekterade frågan om övergångsreglerna hanterats av det svenska politiska systemet är dessvärre ett dåligt omen.