Racet mot EU:s klimatmål liknar ibland en tävling om vem som vill mest. Vinnare är tveklöst de rödgröna. Språkrör Åsa Romson (MP) och europaparlamentariker Marita Ulvskog (S) är missnöjda med regeringens målsättning, som ändå är högre än den som EU-kommissionen presenterade den 22 februari. I den föreslås att utsläppen av växthusgaser inom EU ska minska med 40 procent till 2030, jämfört med 1990. Alliansregeringen vill korrigera det målet till 50 procent och att de återstående tio procentenheterna ska ske utanför unionen. EU står nämligen bara för tio procent av de globala utsläppen, så ett globalt fokus är centralt för framsteg i klimatfrågan. Därtill binder inte kommissionen målen för förnybar energi eller energieffektivisering för de enskilda medlemsländerna, utan bara på EU-nivå. Även det är regeringen nöjd med. ”Det innebär att klimatmålet blir överordnat förnybartmålet. Det är en bra princip”, säger it-och energiminister Anna-Karin Hatt (C).
Så visst vill regeringen också. Och Hatt har rätt. Det viktigaste är att utsläppsmålet uppnås, inte hur det görs. Förnybar energi är egentligen mer ett medel än ett mål. Dessutom är ett tydligt mål för EU:s klimatpolitik lättare att förhålla sig till för de 28 medlemsstaterna, än att kommissionen sätter upp flera delmål som är olika svåra för länderna att uppfylla. Energiförsörjningen ser mycket olika ut från land till land. Att varje land får utforma sina egna mål och medel under ett övergripande EU-mål är därmed rimligt.
Det tycker dock inte de rödgröna som verkar bry sig mer om den svenska imagen i klimatfrågan, än dess lösning. Romson menar att regeringen ”konfirmerar att Sverige inte står bland de få progressiva länder som finns i EU”. Och Ulvskog använder som vanligt högsta tonläge och anser att regeringen ”sätter slutpunkten för vad som varit Sveriges bästa gren i decennier”. Vad de rödgröna missar är att politik handlar om mer än att vilja. Det handlar också om att göra, särskilt när det gäller klimatpolitik. Sverige är bland de främsta i-länderna gällande låga koldioxidutsläpp, förnybar energi och energieffektivisering. Det ska vi fortsätta med och vara en pådrivande kraft inom EU. Men precis som energiminister Hatt och miljöminister Lena Ek (C) påpekar kan inte Sverige ägna sig åt ”klimatnationalism” (SvD 25/2), därför att det helt enkelt inte är fruktbart. Det spelar ingen roll hur duktiga vi är i Sverige, eller ens inom EU, om vi inte kan påverka resten av världen (läs Kina och USA).
Har Sverige något att förlora på att springa i täten? Ja, faktiskt. Om svenska ministrar och EU-parlamentariker går för långt i sina ambitioner riskerar de att förlora auktoritet och respekt i frågan. Andra länder kan börja himla med ögonen och bläddra i papper när Sverige står i talarstolen, därför att svenskarna uppfattas som verklighetsfrånvända. Och då tappar vi inflytande. Ett långsiktigt hållbart mål kräver hållbara politiska lösningar. Inte självspäkande harar som ingen förmår komma ikapp.
013-28 02 38
ledare@corren.se