Författaren Torgny Lindgren är upprörd över att ha blivit "utnyttjad" i marknadsföringen av Gripen i Ungern. Bakgrunden är att Lindgren deltog på bokmässan i Budapest i april i år, där han framträdde tillsammans med den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertesz. Efteråt visade sig att detta "litterära möte" hade inkorporerats i programmet för det svensk-ungerska år som svenska regeringen är initiativtagare till.
Vad är det då som är så förskräckligt upprörande med detta? Syftet med det svenska året är att främja Sverigebilden i Ungern, till gagn inte minst för vårt näringsliv.
Något sådant vill Torgny Lindgren emellertid inte medverka till.
Det är självklart att man inte använder personers - konstnärers eller andras -- namn i syften som dessa själva inte givit sitt godkännande till. Inte desto mindre överreagerar Lindgren. Att hans namn figurerar i en sammanställning över svenska aktiviteter i Ungern under 2004 är trots allt inget att överdramatisera.
Däremot är Torgny Lindgrens moraliska indignation intressant och betecknande. "Om någon i Ungern hade frågat mig hade jag sagt: köp inte det där satans planet", utbrister författaren. Han talar om ett "skamlöst försök av politiker och näringslivsfolk att försöka få konsten och litteraturen att prostituera sig".
Den pacifism som talet om "det där satans planet" uttrycker är ett vanligt fenomen i den svenska kulturvärlden där man har en fallenhet för att kokettera med en "fredlighet" som i praktiken ofta betyder undfallenhet för diktaturer.
Uppenbart är att Torgny Lindgren hunnit glömma eller förtränga att föregångarna till "det där satans planet" utgjorde viktiga beståndsdelar i försvaret av den svenska friheten under en hotfull tid, och att de representerade den betydande kollektiva ansträngning som svenska folket gjorde under det kalla kriget. Minnet av detta, och känslan för vad "det där satans planet" därmed symboliserar, är annars levande i denna del av Sverige.
Uppenbart är också att Torgny Lindgren inte ser den betydelse som "det där satans planet" har för ett Ungern som inte för längesedan återvann sin frihet och som vill manifestera sin vilja att försvara denna självständighet.
Det upprörande är inte att en demokrati vill försvara sig, och att Sverige vill vara delaktig i detta, utan att denna försvarsvilja uppfattas som upprörande och moraliskt förkastlig.
Det är också finkulturellt typiskt att författaren Lindgren pretentiöst sätter sig själv och kulturen på höga hästar. Hans beröringsskräck - näringslivet och politiken skall minsann inte besudla konsten - är närmast extrem. "Konsten skall vara fri", brukar det med all rätt framhållas. Men det måste för den skull inte översättas i ett ostentativt avståndstagande från alla sorters sammanhang som även konsten faktiskt är en del av.
Som svensk författare är Torgny Lindgren, oavsett vad han själv tycker om det, oundvikligen en del av "Sverigebilden". Lindgren råkade komma med på ett hörn när denna bild förmedlades i Ungern, och det i ett syfte som är moraliskt oantastligt. Han borde förstås först ha blivit tillfrågad, men effekten av denna försummelse är inte sådan att den motiverar författarens frustande indignation.