Som när Kalibers reporter avslöjades på resan över Östersjön tillsammans med Sverigedemokraterna.
Trots denna tveksamhet blir jag djupt berörd av den dolda filminspelning som visar bland annat partiledaren Jimmie Åkesson sjungandes en nidvisa om mordet på Olof Palme. Bland annat sjöng han glatt "Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka".
Hur ser en människa ut inuti som tillåter sig att sjunga så?
- Intolerant, sa Bill.
- Omänsklig var ordet, sa Bull.
Åkessons försvar i en intervju med Dagens Nyheter späder på ynkedomen.
Han ber om ursäkt "om någon tagit anstöt". Han kan ju vända sig direkt till Lisbet Palme för att få besked om den saken. Och så säger han sig ha lärt sig sången i moderata ungdomsförbundet. Det oblyga försöket att sprida smutsen från sitt eget parti över till andra politiska organisationer är anmärkningsvärt i sin fräckhet.
Och till sist hävdar han att sången egentligen handlar om den misslyckade polisutredningen. Så det glada skrålandet är egentligen uttryck för vrede över att mördaren inte är fast. Är det någon som tror honom?
Någon?
När jag skriver detta, strax innan påsk, håller veckans verkligt stora politiska drama på att mattas av. Jag talar förstås om LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Hon sitter kvar. Mot alla odds.
Jag hör ilskan och upprördheten hos LO:s medlemmar. Särskilt intryck gjorde den LO-representant från Norrbotten som talade om att det öppnats en Grand Canyon mellan ledningen och medlemmarna. Uttalanden var så kraftfullt att till och med Dagens Ekos rutinerade reporter kom av sig för några tiondelar av en sekund.
Ändå har det mesta de senaste veckorna handlat om "drevet" och "massmedias dramaturgi". Att trycket i medierna skulle bli så stort att hon till sist inte skulle orka med, utan kasta in handduken. Som Ove Rainer, som Laila Freivalds, som Toblerone-Mona och Sten Wickbom, Anna-Greta Leijon, Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius och Ulrica Schenström.
I alla de här fallen har dramaturgin förts till sin kulmen, de berörda avgått och ett nytt lugn spridit sig över landet. Tills det är dags för nästa makthavare till rakning.
Jag vill ha hård granskning av makten. I Linköping är det Corren som bär det ansvaret. Men det ständiga skallet på avgång - det vi kallar dramaturgin - är mest tröttsamt. Vad har blivit bättre när en närmast vakuumliknande tystnad tar vid efter stridens buller? En tystnad som vi ägnar åt att glömma den som nyss var uppspikad. Kan du redogöra för de sakfrågor som fick politikerna i uppräkningen ovan att avgå?
Själv känner jag motvilligt beundran för den styrka som Wanja Lundby-Wedin visar.