För politik och medieinnehåll är inte alltid samma sak. Ändå kunde vi i går läsa att klimathotet inte längre är en het politisk fråga - eftersom de stora dagstidningarna skrivit mindre om kombinationen "Reinfeldt + klimatfrågan" de senaste två åren än åren dessförinnan. Att medierna följer sin egen logik, där trender kommer och går, påpekas inte. Just nu är medierna mer intresserade av vad Reinfeldt säger om eurokrisen än klimathotet.
Det värsta är att missförståndet går åt båda håll. Medan allmänheten får bilden att politikerna bara sysslar med det som för tillfället intresserar journalisterna, verkar allt fler politiker tro att de största samhällsproblemen - som kräver politiska åtgärder - går att skumma av från medieflödets tyckare.
På annat sätt kan man inte tolka Sofia Arkelstens (M) vettlösa uttalande att "cupcaketrenden" är ett samhällsproblem som kräver politikernas agerande. Om hon verkligen tror att "cupcaketrenden" är ett stort problem tyder det på att hennes ambition att "lyssna in" samhällsproblem begränsar sig till bloggar och krönikörer.
Vi journalister som skapar och upprätthåller denna medielogik är kanske mest verklighetsfrånvända av alla. Vi belönade twitterkampanjen om sex i gråzonen #prataomdet med Stora Journalistpriset "för att ha fått en hel värld att prata om det". När DN gjorde en enkät hade ingen av de tillfrågade hört talas om #prataomdet, och detsamma gäller Ann Heberleins studenter i sexualetik (Sydsvenskan 3/12).
Att journalister "lyssnar in" och politiker är ideologiska, i stället för tvärtom, vad sägs om det anspråkslösa förslaget?