Efter Vägval vänsters möte i Stockholm på lördagen ter sig vänsterns kris något mer avskärmad än tidigare. Det ter sig mer som en kris för just den åsiktsriktning som mötet var tänkt att öppna vägen för än för vänsterpartiet som helhet.
När Lars Ohly tog över som partiledare för vänsterpartiet tog ju inte bara han över, utan i god sekttradition besatte hans nykommunistiska anhängare i princip varje post med inflytande i de högre organen. De mer reformerade pressades trots protester ut i de strategiska och politiska marginalerna, och som ett slags crescendo deklarerade partiledaren tidigare i höstas offentligt att vissa namngivna personer gott kunde lämna partiet.
Mot en sådan bakgrund var det förstås under stor medial förväntan som ett hundratal reformerade vänsterpartister under beteckningen Vägval vänster samlades till ett möte i ett vinterkallt Årsta centrum. Nog måste det bli ett nytt parti av det här?
På papperet: Kanske. Det tillsattes en arbetsgrupp med den drivande Johan Lönnroth i spetsen med uppdraget att se över alla möjliga alternativ för den hemlösa vänstern. Det handlade om allianser, tankecentra och förstås själva partilandskapet.
I realiteten: Sannolikt inte. Den riktiga viljan fanns inte där. Av de hundra fanns inte ens en majoritet som förespråkade en ny partibildning. Bland de diskussionsresultat som olika arbetsgrupper spaltat upp samsades viljan till nytt parti inte bara med viljan att inte starta något nytt, utan med precis allt som sysselsätter vänsterns tankevärld: solidaritet, globalisering, arbetsplatsdemokrati, djurens rättigheter, kapitalism, jämställdhet och nya metoder för att föra ut debatten till den stora massan. Saken är den, att det är ett hästjobb att starta och driva ett politiskt parti. Även om vänstern har en väl dokumenterad tradition av partisplittring verkar inte beslutsamheten finnas den här gången. Flera har kanske samma bild framför sig som vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethreaus målade upp, nämligen av personer som var på väg ut i "en politisk öken". Och skulle det vara så, har Zethreaus förtydligat, att några förbereder startandet av ett annat parti, då kastas de ut direkt. Bakom tveksamheten ligger ytterst en realpolitisk ekvation, tydligt framförd av Östergötlands Björn Grip, nämligen att en partisplittring skulle gynna borgerligheten som den parlamentariska situationen ser ut i dag. Socialdemokraterna behöver ett vänsterparti som de kan basera maktinnehavet på, och klyvs det partiet är risken uppenbar att en borgerlig regering erövrar majoritet i stället.
Den reformerade falangen i vänsterpartiet befinner sig i en omöjlig och förnedrande situation. De tvingas utgöra ett politiskt alibi åt kommunister, samtidigt som det enda reella alternativet, ett nytt parti, innebär en risk att de bidrar till en borgerlig regering. Vägval vänster har således inte särskilt mycket val, annat än att fortsätta vara en maktstrategiskt harmlös plattform för besegrade vänsterpartister, som gott och väl kan fortsätta debattera djurrätt, jämlikhet och arbetsplatsdemokrati, men utan att realpolitiken berörs ett skvatt.
Johan Lönnroth värjde sig symtomatiskt nog mot beskrivningen att Vägval vänster skulle kunna vara ett embryo till ett nytt parti och förklarade att arbetsgruppen visserligen skall "titta" på det där, men att föreningens stadgar uttryckligen hindrar den att bilda nytt. Vid det laget var Årsta inte bara kallt utan hade även hunnit bli mörkt.