Allt fler amerikanska soldater återvänder nu hem. I liksäckar. Kvar i Irak ligger förkolnade och lemlästade irakiska dödsoffer. Läget i Irak förvärras för varje dag som går.
Förenta Staternas och de allierades invasion av Irak var dödsdömd från början. En Mission Impossible.
Att militärt besegra Irak var rena barnleken för de stora och välutrustade alliansstyrkorna. Så långt hade också invasionens initiativtagare, president George W Bush, rätt i sin förhandsbedömning. Men sedan dess har han avslöjat sin totala inkompetens som ledare för landet med det självpåtagna uppdraget att förstöra obefintliga massförstörelsevapen och införa demokrati i Saddam Husseins diktatur.
Bushs omdöme, strategiska tänkande och psykologiska inlevelseförmåga har visat sig så undermåligt, att han inom en inte alltför avlägsen framtid lär få betala ett högt politiskt pris för detta.
George W Bushs fantasier om hur de "befriade" irakierna skulle jubla när amerikanska och brittiska soldater rullade in i städer och byar ter sig i dag patetiska. Hur kunde han och hans administration för ett ögonblick inbilla sig att det skulle gå att bygga upp ett demokratiskt samhälle i det islamiska Irak under bevakning av kristna stridsstyrkor. Och hur kunde han tro att det bara var att svänga med den stjärnbanérförsedda trollstaven för att få alla folkgrupper, olika muslimska grupperingar och gamla Saddamanhängare att fogligt inrätta sig i ledet och arbeta för en demokrati regisserad av Förenta Staterna.
Inför yttre tryck brukar också "ovänner" sluta upp sida vid sida mot vad de betraktar som en fiende. Precis det har hänt i Irak, där shiamuslimska Saddamkritiker nu anslutit sig till de Saddamtillvända sunnimuslimerna och startat ett gemensamt upplopp, som tycks bli allt svårare att kontrollera.
Kaos är ett för milt uttryck för läget i Irak i dag. På många håll råder ren anarki och dagligen rapporteras om dödsoffer såväl i de allierade styrkorna som bland upprorsmakarna och vanliga civila. Avtalet i oroshärden Falluja, om tillfälligt eldupphör av humanitära skäl, bröts snabbt och på den irakiska sidan har det utbrutit en svårartad epidemi av kidnappningar av civila utlänningar.
Sakkunniga bedömare världen över skakar nu bekymrat på huvudet och gör pessimistiska uttalanden. Ingen har lösningen på den omöjliga och omänskliga situation som råder i Irak.
Alla goda krafter behövs förvisso för att så snart som möjligt, åtminstone i någon mån, normalisera livet för irakierna, men kravet ska i första hand ställas på George W Bush och hans allierade vän Tony Blair. De är anstiftarna till dagens upplopp och irakiernas vrede och missnöje.
Hittills har det från Washington inte pratats om någon annan möjlighet till lugn och ordning än att skicka fler trupper till Irak. Det betyder inget annat än ännu ytterligare strider, ännu fler dödsoffer, att ännu mer oskyldigt blod kommer att flyta.
FN, Förenta nationerna, skulle kunnat spela en stor och avgörande roll i den irakiska utvecklingen från nu och framöver. Men FN-insatserna begränsas till välmenande förmaningar från generalsekreterare Annans sida. Så mycket mer kan Kofi Annan inte heller göra, eftersom USA inte vill ha in FN på arenan, och också kan förhindra detta genom sin vetorätt i säkerhetsrådet. Men ett FN-ingripande är det enda tänkbara alternativet till att striderna och dödandet i Irak blir mycket långvarigt.