Knappt har den tre veckor långa elektrikerkonflikten fått sin upplösning innan en ny konfliktunge kan skönjas. Den här gången gäller det Kommunalarbetarförbundets medlemmar i den privata omsorgen.
Sedan förhandlingarna med arbetsgivarparten strandat har förbundet varslat om nyanställnings- och övertidsblockad inom den privatiserade omsorgen i kommunerna.
Konfliktupptakten är en påminnelse om att det finns anledning till överväganden om det kloka i att privatisera omsorgen om äldre och funktionshindrade.
Det är med priskonkurrenskraftiga offerter som de privata bolagen kan ta hem vården i omsorgsenheter. Övervägandet ska primärt gälla kvalitetssäkring, eftersom vinnande anbud byggs på jämförelsevis låga kostnader, som kan påverka omsorgen i negativ riktning.
Ett annan viktigt övervägande gäller vilken betalning personalen i de privata vårdbolagen ska ha.
Enligt Kommunals ombudsman Jörgen Andersson i Linköping tjänar de privatanställda i omsorgen i snitt 1 393 kronor mindre i månaden än de kommunanställda kollegerna. Han framhåller att ett heltidsarbetande privatanställt vårdbiträde i Östergötland har en månadslön på 12 257 kronor. Jörgen Andersson betecknar den lönen som "ett hån", och det ligger nära till hands att instämma.
På en så låg bruttolön måste det vara ytterst knepigt för en ensamstående mamma eller pappa att förse familjen med något utöver livets absoluta nödtorft.
I årets avtalsförhandlingar för medlemmar i privata vårdbolag kräver Kommunal ett lönelyft på 8,9 procent på tre år, eller 500 kronor mer i månaden för en undersköterska. Lägstalönen i sektorn vill Kommunal sätta till 14 000 kronor i månaden.
Detta är krav som arbetsgivarna anser för höga och ställer sig därmed helt avvisande.
Området vård och omsorg är i långa stycken ett låglöneträsk där det år efter år visar sig omöjligt att hitta en väg fram till fast mark.
Fast mark betyder att undersköterskor, vårdbiträden med flera får löner som avspeglar slitsamma arbetsinsatser och som går att livnära sig hyggligt på.
Vårdsektorn är vad gäller personalen starkt kvinnodominerad, något som inte saknar betydelse i sammanhanget. Kvinnodominerade jobb är generellt lägre värderade än de mansdominerade.
Ett konstaterande är också att efter tio år av köp- och säljmetoden i Linköping har lönerna i vård och omsorg inte ökat, så som det påstods att de skulle när systemet etablerades.
Utrymmet för välbehövliga lönelyft för dem med tunga och slitsamma vårdyrkena sägs alltid vara för litet. Kommunal omsorg lönas lågt med hänvisning till de risiga kommunala finanserna. Omsorg via privata vårdbolag hålls nere för att vårdbolagen alls ska kunna konkurrera och ge arbetstillfällen och indirekt sparar de ju dessutom pengar åt kommunerna.
Det går inte att bortse från relevansen i vacklande ekonomi som argument för att spara pengar på lågavlönad arbetskraft och sämre kvalitet i själva omsorgen. Kommunerna som åläggs alltfler uppgifter av staten har i de flesta fall stora svårigheter att få inkomster och utgifter att gå ihop.
Varför det är just vård och omsorg som i så stor utsträckning som nu ska få stryk i det läget är emellertid något av en gåta. Förutom de uppoffringar som krävs av vård- och omsorgskonsumenter som de anställda som bistår dem finns en inte obetydlig risk för att nyrekryteringen av anställda sinar allt mer.
Det får inte vara omöjligt eller uteslutet att på allvar fundera på omprioriteringar i den kommunala budgeten. Inte heller går det an för kommunerna att låta sig invaggas i en falsk föreställning om att den nuvarande organisationen är tillräckligt genomlyst för ge maximalt utbyte för de pengar som avsätts till vård och omsorg.
Området vård och omsorg är i långa stycken sett låglöneträsk"