Majoriteten av grekcyprioterna vill inte att Cyperns två delar återförenas. Därmed blir det heller ingen återförening, vilket är tragiskt på flera sätt.
I dag, måndag, möts EU:s utrikesministrar i Bryssel för att diskutera läget som uppstått sedan grekcyprioterna i lördagens folkomröstning eftertryckligt sagt nej till en återförening av den sedan 1974 tudelade ön.
För EU är det ett dilemma att ett av de nytillkommande länderna den 1 maj är en halv ö med en halv huvudstad, en ny medlem som utgör hälften av det som en gång var ett enda land. Redan före utrikesministermötet har det antytts att EU vill försöka hitta något sätt att bistå den norra, turkcypriotiska delen.
Inom EU är irritationen stor över att den grekcypriotiske presidenten Tassos Papadopoulos så oförblommerat har manat sina medborgare att rösta nej till återföreningen. Papadopoulos kan inte räkna med att välkomnas med stående ovationer nu på lördag, när EU:s stats- och regeringschefer, från både gamla och nya medlemsländer, ska träffas i Dublin för att fira utvidgningen.
Turkcyprioterna, som inte oväntat fick fram ett majoritets-ja till återföreningen, har länge känt sig isolerade, de är bojkottade och de befinner sig generellt i ett ekonomiskt underläge. I den turkcypriotiska delen blomstrar inte turismen och drar in stora pengar, så som är fallet i den södra grekcypriotiska delen.
Turkcypriotiska varor får enbart exporteras på turkiska handlingar och det fåtal turister som kommer till norra delen av ön måste flyga in via Turkiet. Turkcyprioterna skulle ha haft mycket att vinna på en återförening som ändrade denna negativa särbehandling.
Någon liten tröst för turkcyprioterna kan det säkert ändå vara att såväl USA som EU nu antyder lättnader i den bojkott som så uppenbart försämrat turkcyprioternas villkor.
Uppdelningen av Cypern fick sin upprinnelse så långt tillbaka som 1923, då Turkiet genom Lausannefördraget tvingades lämna över Cypern till Storbritannien.
När Cypern 1960 fick sin självständighet blev motsättningarna mellan den grekiska majoriteten och den turkiska minoriteten allt tydligare. När Turkiet 1974 ockuperade öns norra del blev delningen oundviklig.
Det betyder att Cypern varit delat i 30 år, och trots att många öbor, både i norr och i söder, uttryckt en stark vilja att ena landet har det inte varit möjligt att hitta realistiska kompromisser för att genomföra detta enande.
Efter grekcyprioternas nej tycks utsikterna till ett enat Cypern vara mycket små, för att inte säga obefintliga, för oöverskådlig tid framöver. Det är självfallet onaturligt att ett örike som en gång varit en enhet ska stå kluvet i två delar.
Ansträngningarna, för att få de styrande i båda delarna av Cypern, att hitta en väg fram till ett enande har inte varit obetydliga. När parterna själva misslyckades med att komma överens tog utomstående aktörer vid, bland dem FN:s generalsekreterare Kofi Annan.
Cyprioterna på ömse sidor förelades en plan med Annans signum. Men försöket till enandet var förgäves. Delvis kan det förklaras med att tiden för att ta ställning till Annans invecklade fredsplan var mycket kort.
Därtill kan läggas att det var ett avgörande misstag av EU att inte ange som villkor att det enbart var ett enat Cypern som kunde räkna med medlemskap.
Utgången av den cypriotiska folkomröstningen är en besvikelse. Turkcyprioterna har förlorat chansen att inlemmas i en internationell gemenskap och förbättra sina levnadsvillkor, men grekcyprioterna har med sitt nej förlorat åtskilligt av den good will de har byggt upp tills nu.