Den här veckan har utbildningsminister Leif Pagrotsky renoverat ett torp i ett tv-program. Kanske borde han ägna sig åt detta på heltid, för tyvärr har han, tillsammans med samarbetspartierna, fattat ett vansinnesbeslut som de skröt om på DN debatt i går.
De närmaste två åren bygger regeringen och samarbetspartierna ut högskolan med 3 500 nya studieplatser. I DN passar Pagrotsky och hans vänner också på att kritisera den borgerliga alliansen för att de inte ansluter sig till målet att 50 procent av varje årskull ska läsa på högskola. Skillnaden är att den borgerliga alliansen intresserar sig för högskolans kvalitet, och inte bara dess kvantitet.
Kvaliteten vid landets högskolor är nämligen i många fall undermålig. Den snabba utbyggnaden av studieplatser har inte motsvarats av en utökning av lärar- och forskartjänster. Därför har Sveriges förenade studentkårer reagerat mot det de kallar fabrikstänkande. "En lärare som mässar från talarstolen, knappt några sittplatser, 1-X-2-tentor och frågor som kvävs", så beskriver organisationens vice ordförande Kristoffer Burstedt situationen vid många högskolor.
Därför borde det vara självklart att satsa på kvalitet framför ytterligare utbyggnad.
Dessutom finns det faktiskt ett stort antal lediga studieplatser inför höstterminen, utan att Pagrotsky och vännerna skapar 3 500 nya. Enligt högskolornas egen sajt studieplatser.nu finns det lediga platser på 2 332 kurser och program som startar till hösten.
Om inte det räcker så borde den ökande arbetslösheten bland akademiker få Pagrotsky att tänka efter. Är det rimligt att proppa in ännu fler studenter på högskolorna, om de efter utbildningen tvingas att vända sig till socialkontoret för sin försörjning, utan minsta chans att betala av studieskulderna på hundratusentals kronor?
Vid Almedalsveckan tog Saco upp problemet att högskoleutbildning i sig inte skapar nya jobb. Saco efterlyser mer entreprenörskap i högskoleutbildningarna, för att uppmuntra fler akademiker att bli egna företagare. Pagrotsky kanske borde fundera på det förslaget.
Men det gör inte Pagrotsky. Han tillbakavisar alla arbetsmarknadsrelaterade argument genom att säga att han minsann tänker långsiktigt. Hög arbetslöshet bland akademiker i dag betyder ingenting om man betänker att de som börjar studera i höst ska arbeta till 2050, tycker Pagrotsky.
Men vansinnesbeslutet tyder på att Pagrotsky inte ens ser så långsiktigt som till när höstens nya studenter ska ut på arbetsmarknaden om tre-fem år. Med en skrämmande hög ungdomsarbetslöshet som regeringen inte har lyckats att göra någonting åt, framstår högskoleutbyggnaden som ett mycket kortsiktigt sätt att få bort ungdomar ur arbetslöshetsstatistiken till valet hösten 2006. Med ett sådant högre mål är det tydligen okej att studenterna riskerar att utsättas för först fabriksinspirerade massföreläsningar och senare arbetslöshet och studieskulder hos kronofogden.