Sedan 1991 hanterar vi ett annat europeiskt trauma. Då föll det sovjetiska korthuset slutgiltigt ihop och miljoner människor i det forna östblocket såg sig yrvaket omkring i en värld där den lögn med vilken man under decennier motiverat kränkningar och förtryck plötsligt hade skingrats för vinden. Redan 1989 hade Berlinmuren fallit och människorna i östra Tyskland hade kunnat förenas med sina landsmän på den västra sidan i en värld av demokrati, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi.
Också för många i väst blev kommunismens undergång traumatisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har beskrivit hur hon "gick sönder" när muren föll (AB 9/11 2009). Hon liksom många andra på vänsterkanten fick se sin världsbild raseras när konsekvenserna av de socialistiska samhällsexperimenten framstod i all sin cyniska råhet. Men det fanns inte bara naiva drömmare inom vänsterrörelsen. Där fanns också de som aktiv gick de kommunistiska diktaturernas ärenden, bland annat genom underrättelseverksamhet.
I boken Inte bara "Stasi? Relationer mellan Sverige-DDR 1949-1990" har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola beskrivit hur systematiskt den östtyska underrättelsetjänsten gick till väga i sitt rekryterande av inofficiella medarbetare i vårt land.
När DDR föll samman kom den amerikanska säkerhetstjänsten CIA över ett arkiv med 280000 akter, det så kallade Rosenholzarkivet. Dessa rymmer uppgifter om den östtyska underrättelsetjänstens agenter utomlands. År 2003 lämnades vidare till berörda länder. Svenska Säpo har fått del av akter som behandlar ett 50-tal tidigare svenska agenter och informatörer.
Dessa akter har professor Almgren två gånger begärt ut från Säpo för att använda i ett pågående forskningsprojekt. Två gånger har hon överklagat när Säpo vägrat lämna ut dem och två gånger har hon fått avslag i kammarrätten. Säpo hänvisar till sekretess och rikets säkerhet. Hemlighetsmakeriet kring dessa uppgifter leder lätt till konspirationsteorier om vilka höga befattningshavare som Säpo vill skydda.
Hemlighållandet av dessa uppgifter rimmar illa med den svenska öppenheten och transparensen. Forskningen måste få tillgång till den här typen av källmaterial för att relationerna mellan västländer och de kommunistiska diktaturerna skall belysas. Liksom det tagit årtionden för Europa att hantera det nazistiska traumat återstår mycket innan de sår kommunismen åstadkommit kan läkas.