Vem minns inte valaffischen från sossarnas fornstora dagar, den som lakoniskt konstaterade: Gärna en guldklocka men först en rejäl pension. I dag blir det för ett antal gamla varken det ena eller det andra.
Pensionärer är högvilt i varje valkampanj eftersom de är så många och deras röster därför så betydelsefulla. Mellan valen ska de helst varken synas eller höras.
Ett nytt exempel på hur lättvindigt det tycks vara att försämra de gamlas villkor finns nu här i Linköping, där priserna på bland annat luncher och hemburen mat ska höjas. Avsikten är att få omsorgsnämndens debet och kredit att gå bättre ihop än i dag. Runt 1,1 miljon kronor beräknas de höjda priserna inbringa på ett år.
Jan-Willy Andersson (kd), vice ordförande i omsorgsnämnden och uttalad motståndare till prishöjningarna, hävdar att på det här sättet får de sämst ställda pensionärerna betala cirka 90 procent av de besparingar som nämnden ålagts. Om det är en korrekt beskrivning av verkligheten är det en underdrift att tala om orättvisa.
De höjningar det talas om är inte särskilt stora. Det rör sig om till exempel två kronor mer för en lunch. Försumbart för de flesta av oss, men man måste ha klart för sig att två kronor har en helt annan betydelse i en fattigpensionärs ekonomi än till och med för ganska lågavlönade på arbetsmarknaden.
Men mer än pengar handlar detta om principer, om prioriteringar, om människosyn. "Värdet" på gamla människor har på senare och ekonomiskt kärvare tider devalverats på många olika sätt. Synen på åldrande och åldringar har fått en anstrykning av nedlåtenhet.
I dag tvingas äldre sjuka och/eller smärtdrabbade personer inse att det inte alls är någon självklarhet att kunna räkna med ingrepp, vård och rehabilitering. Vårdens knappa resurser har blivit till ett nålsöga som är svårare att klämma sig igenom ju äldre man är. Betydligt enklare är det för dem som är relativt unga, arbetsföra och kan tillföra stat och kommun skattemedel.
Ett aktuellt exempel på kallsinnighet mot äldre har dykt upp inom tandvården.
Det hela började med löftet och beslutet om högkostnadsskydd i tandvården för alla över 65. Sedan följde ett byråkratiskt haveri i försäkringskassans behandling av alla ärenden som strömmade till och som skulle bedömas. Därefter hördes ett evinnerligt jämmer från beslutsfattarna i Rosenbad, om att högkostnadsskyddet för äldres tandvård visat sig kosta mer än beräknat.
Och som kronan på verket har situationen i Östergötland utvecklats så att det framöver blir omöjligt för de flesta 65 plus att alls få den behandling de önskar.
När subventioneringen av äldretandvården visade sig dyrare än vad som var tänkt kom det ett dekret om prisreglering för broar, implantat och proteser. Privattandläkarna ska inte längre få bestämma sin egen taxa utan strikt följa folktandvårdens, eftersom den, åtminstone i Östergötland, är lägre än inom privattandvården. Privattandläkarna har ilsknat till över den plötsligt påkomna prisregeringen och svarar med att inte vilja ta emot patienter 65 plus med behov av mer avancerad tandvård.
Eftersom folktandvården i länet har begränsade resurser och inte har möjlighet att ta emot dem som inte får privattandvård så står det fullkomligt klart vilka som är förlorarna. Det är seniorerna som lurats att tro att de till ett rimligt pris skulle kunna få ordning på sina tänder.
Åldrandet upplevs sällan som charmigt. Det är jobbigt och kanske till och med traumatiskt att lämna arbetsliv, få försämrade krafter och i sämsta fall drabbas av åldersrelaterade sjukdomar. Det räcker. Samhället behöver inte lägga sten på bördan genom att ytterligare försämra de gamlas livsvillkor.