Linköping är en stad i chock. Förtvivlan, förstämning, gränslös sorg men naturligtvis också vrede - så kan våra känslor beskrivas efter de bestialiska morden på öppen gata. Att ett av offren var en åttaåring på väg till sin skola gör att det hela känns ännu mer ofattbart.
Och det är just så det i grunden känns: ofattbart. Varje försök att klä känslorna i ord är dömt att misslyckas i denna stund. Orden räcker helt enkelt inte till.
Hur skall föräldrar och andra vuxna kunna förklara det inträffade för barnen? Hur hanterar vi alla tragedin?
Rädslan var kanske den känsla som mest av allt präglade Linköping i går. Polisens presstalesman berättade i radio att nästan alla som ringde till henne var föräldrar som uttryckte sin rädsla och som frågade om råd om hur de skulle agera. Vågar vi släppa ut våra barn ensamma? Men på den frågan kunde, eller ville, inte polisen ge något svar. Det var dock också ett svar i sig.
Det är mer än förståeligt att föräldrar och andra känner rädsla i denna stund. Det som hänt är ju en sådan grym påminnelse om att tryggheten och säkerheten inte är given. Det gör oss påminda om att det alltid finns en risk att det allra värsta kan drabba vem som helst av oss.
Men denna känsla kan för den skull inte tillåtas bli vår eviga följeslagare. Precis som vi människor är tvungna att förtränga tanken på döden - annars skulle vi inte orka göra alla normala, vardagliga saker, helt enkelt leva vidare - måste vi också tänka bort den ondska som ständigt lurpassar på oss och våra närmaste.
Så resultatet av tragedin får inte bli ett stängt, slutet, misstänksamt Linköping. Rädslan får inte paralysera oss. Rädslan får inte göra att det normala livet upplevs som beständigt hotfullt. Innan mördaren infångats är det naturligt att försiktighet vägleder de beslut som föräldrar och skolpersonal fattar. Normaliteten får anstå en stund. Innan bilden klarnat måste vi också vänta med spekulationer och långtgående slutsatser. Det kommer en tid också för det.
Liksom det kommer - måste göra det - en tid för det normala. För det som drabbat Linköping är något alldeles exceptionellt. Låt oss därför vara lite försiktiga när vi talar om våldet i termer som får det att kännas som om detta våld tagit kommandot. Våldet har obestridligen blivit grövre, det är en mer påträngande realitet i dag än vad som var fallet för femton--tjugo år sedan. Sambandet med nedrustningen av den psykiatriska vården det senaste decenniet är också obestridligt. Men ändå: samtidigt som detta faktum erkänns - vilket i sin tur måste leda till ett större politiskt ansvarstagande - får vi inte låta skräcken ta överhanden.
Linköping skall också i fortsättningen vara en stad där barnen vågar gå ut och spela fotboll på eftermiddagen, en stad där föräldrar och andra inte lever med en ständig känsla av skräck för att något skall hända.
Men blott ord kan inte jaga bort rädslan. En stor uppgift åvilar i själva verket nu de instanser som skall representera tryggheten och säkerheten i samhället. Uppgiften är ingen annan än att återupprätta Linköpingsbornas känsla av trygghet. Det är därför oerhört viktigt att jakten på mördaren snabbt blir framgångsrik. Därefter väntar en process då orsakerna skall redas ut. Utifrån vad som då kommer fram, måste de rätta slutsatserna dras och samhällsorganen visa prov på handlingskraft.