Ett års dialys kostar sjukvården 600 000 kronor så affären, plus en transplantationskostnad på i snitt 300 000 kronor, går ihop sig på ett år. Sammanlagt skulle svensk sjukvård spara omkring 300 miljoner kronor om året på att köpa njurar av levande personer. I torsdags berättade Corren att tre Linköpingsforskare föreslagit en variant: Anhöriga till en avliden erbjuds 50 000 kronor till begravningen i utbyte mot dennes organ.
Bristen påorgan gynnar den svarta organhandeln utomlands, som drabbar fattiga och utsatta människor. Så förutom att sjuka svenskar som väntar på en njure eller annat organ - varav ett 30-tal dör varje år - skulle bli friska, skulle förslaget innebära att etiskt förkastlig organhandel undviks och samhällsekonomin gör samtidigt ett klipp! Win-win, eller?
Nej, menar socialminister Göran Hägglund (KD) och pekar på att även denna, svenska modell av organhandel är problematisk ur ett lagligt, risktagande och etiskt perspektiv.
Olagligt, ja.Sverige har, i likhet med de flesta andra länder, förbundit sig till en FN-deklaration som förbjuder handel med organ. Men lagar går att ändra på.
Riskfyllt, nja. Det finns alltid risker med operationer, men med en njurtransplantation är de små.
Det stora dilemmat ligger i det etiska. Även om Sifoundersökningen inte uppvisade några skillnader i svar mellan hög- och låginkomsttagare, finns en uppenbar fara att personer i ekonomiskt trångmål skulle känna sig tvingade att sälja ett eget, eller en avliden anhörigs, organ. Enligt etnologforskaren Susanne Lundin, som träffat personer i andra länder som sålt sina organ, ångrar sig ungefär 80 procent trots att de fick betalt.
Det är en motbjudande tanke att människor med högre ekonomisk standard kan köpa en njure av fattigare som upplever att de inte har något val. Å andra sidan är det inte svårt att förstå en mamma eller pappa som inte tvekar inför möjligheten att köpa en njure till sitt sjuka barn.
Det finns dock andra vägar att gå. Sverige behöver inte göra som Iran och låta staten betala för donerade organ. Vi behöver bara blicka till grannlandet i väster. Norrmännen lider inte av samma donationsbrist som vi, men tillåter inte heller organhandel.
Fler människor borde ta ställning och fylla i donationskort. Men läkare uppger inte bristen på beslut, eller att anhöriga säger nej, som främsta orsaken till problemet. I stället handlar det om att en del svenska sjukhus - för det finns skillnader - är för dåliga på att tillvarata organ.
Häri ligger en för Göran Hägglund och sjukvården stor utmaning om vi även fortsättningsvis ska ha ett förbud mot organhandel. 600 svenskar väntar på en njure.