Somrarna är ingen bra årstid för den som vill upprätthålla föreställningen om ett rättssäkert Sverige. Det är inte bara det att polisstationerna stänger och lämnar folk åt sitt öde. Beklämmande ofta bubblar också enskilda förfallsbevis upp till ytan i medierna.
Gårdagens uppgift om den kvinna vars bror mördat sin sambo och deras mor och nu skall flyttas till en anstalt bara fyra mil från den vettskrämde systern är upprörande.
Efter morden fick kvinnan och hennes barn skyddad identitet. Mannen betraktas som mycket farlig. Men nu skall alltså mannen flyttas till hennes hemtrakter, trots att systern faxat polisens säkerhetsbedömning till kriminalvården. Dessa tog ingen notis om uppgifterna. Enligt svensk lag behöver de inte ens informera brottsoffer om sådana här saker.
Vilket ansvar har då de beslutsfattare som ignorerat systerns förtvivlade protester om det värsta skulle hända? Vilket ansvar har de lokala beslutsfattare som eventuellt, kanske sannolikt, ger mannen permission strax utanför hennes hem? Inget alls. I det svenska systemet behöver de inte bry sig om henne ett skvatt.
Europakonventionen slår fast att staten har skyldighet att skydda den som utsätts för brott. Men som på så många andra områden när det gäller den enskildes rätt ligger Sverige efter. På just det här området dras vi med en seglivad kriminalpolitisk föreställning att det framför allt är synd om gärningsmannen och att alla resurser skall sättas in för att denne skall rehabiliteras.
Fallet med systern visar hur orimlig en sådan snedvriden prioritering kan vara. Vanliga människors behov av skydd måste alltid sättas främst.