Lokaliseringsutredningens förslag om att utlokalisera sammanlagt 19 myndigheter ställer mycket av själva principen om utlokalisering på sin spets. Till vilket pris skall sådan egentligen ske?
Totalt är det ca 2 700 årsarbeten som skall bort från Stockholm till olika orter ute i landet. Men de som berörs är förstås fler. Det är barn och makar till dem som tvingas välja mellan att bryta upp och flytta eller söka nytt jobb i Stockholm.
Är det rättvist mot dessa människor? Naturligtvis inte. Skall nu myndigheter förläggas ute i landet, så låt det i så fall vara nya myndigheter, vilket också riksdagen tidigare har bestämt. Men det är klart, då visste man ju inte att socialdemokraterna snabbt behövde läka såren efter ett kaotiskt försvarsbeslut.
Samhället gör också effektivitetsförluster i form av att det tar tid att bygga upp ny kompetens på de nya orterna eftersom många anställda av naturliga skäl vägrar följa med.
Speciellt allvarlig är flytten av Riksantikvarieämbetet till Gotland. Ämbetets verksamhet vilar på en mycket speciell sorts kompetens och myndighetens ansvar är starkt geografiskt betonat. De anställdas tal om "katastrof" bör ses med största allvar av alla som värnar svenskt kulturarv.
Det måste finnas andra sätt att bedriva glesbygdspolitik på.