Ett samhälles värdighet visar sig i hur väl det tar hand om sina svagaste, sägs det ibland. Och visst är det så. Ett samhälle som lämnar sjuka, handikappade och missbrukare åt sitt öde är inte värdigt.
Samtidigt kan omhändertagandet gå för långt. Dels kan gruppen "samhällets svagaste" utvidgas så kraftigt, att snart alla hör till dem som måste tas om hand. Sådana tendenser finns i det traditionella socialdemokratiska samhällsbygget, där "statsindividualismen" går ut på att ingen individ är beroende av någon annan individ men att alla är beroende av staten.
Själva omhändertagandet kan också svälla över alla bräddar. När "värstingar" (=ungdomsligister) på 1990-talet fick segla till Västindien för att det var synd om dem, hade tanken att samhället ska ta hand om sina svagaste perverterats.
I dag tycks det vara debatten om barnfattigdom som driver en utveckling där omhändertagandet tappar alla proportioner. Ledarsidan har till exempel berättat om hur Jönköpings kommun vill införa ett särskilt "mobilstöd", för att barn över elva år i familjer som långvarigt lever på socialbidrag ska garanteras en egen mobiltelefon. Problemet är bara att många låginkomsttagare, som inte lever på skattebetalarnas pengar utan på sin egen låga lön, inte har råd att hålla barnen med mobiler.
Ett liknande fall uppdagades nyligen i Stockholm. En socialbidragsberoende familj flyttade till större lägenhet för att tonårsbarnen skulle få egna rum. Socialtjänsten sade nej, just med motiveringen att många låginkomsttagare i Stockholm inte har råd att låta barnen ha egna rum. Förvaltningsrätten sade dock ja, så nu får lågavlönade skattebetalare i Stockholm vars barn bara kan drömma om egna rum betala hyran åt bidragsfamiljens större lägenhet.
Märkligast är ändå Malmöexemplet. En ensamstående trebarnmamma som lever på socialbidrag orkar inte följa den tioårige sonen till hans fotbollsträning två gånger i veckan. Hon vill att socialen ska tillhandahålla en kontaktperson som tar pojken till och från träningen. Stadsdelsförvaltningen sade nej, men förvaltningsrätten säger ja, med hänsyn till "barnets bästa".
Här handlar det alltså inte ens om att mamman inte har råd, utan att hon inte orkar. Myndighetssveriges svar till henne borde vara "klipp dig och skaffa dig ett jobb". I stället får hon sin inlärda hjälplöshet bekräftad, när förvaltningsrätten säger att det är klart att killen ska ha en kontaktperson.
Visst ska samhället ta hand om sina svagaste. Men det måste alltid löna sig att arbeta, låginkomsttagare ska inte behöva se sina skattepengar gå till socialbidragstagare som kan unna sig mer än de själva kan.
Och när de svaga inte är kroniskt sjuka eller handikappade måste målet alltid vara egenförsörjning och att stå på egna ben. Annars riskerar vi ett parasitsamhälle där viljan att betala skatt eroderas och där förslagna bidragsproffs skor sig på systemet.