De anställda i privata vårdbolag har tagit strid för att få 480 kronor mer i månaden. Landstingsdirektören i Östergötland, Åke Rosandher, får utan strid ett lönelyft på 16 500 och tjänar nu 95 000 kronor i månaden.
Chefer med stort ansvar ska ha bra betalt. Om det råder knappast några delade meningar. Däremot finns det anledning att diskutera proportionerna mellan chefslöner och löner åt dem på "golvet".
Osagt om Åke Rosandher gör skäl för sina 95 000 kronor i månaden eller inte, sticker de utan tvivel i ögonen på folket på golvet, som får nöja sig med att kvittera ut runt en femtedel av vad landstingsdirektören får för sin arbetsinsats.
På golvet finns människor som jobbar hårt, dagligen utför tunga lyft och inte sällan drabbas av skador i nacke och rygg. De är vårdens oumbärliga fotfolk som får allt mer att göra när landstinget bara innevarande år ska spara 257 miljoner kronor, genom bland annat nedskärningar i personalstyrkan. De som anar att de kanske hör till de nedskärningshotade har säkert oron för framtida levebröd som daglig följeslagare.
Hur pass provocerat detta hårt arbetande fotfolk känner sig av att landstingsdirektören, med flera andra höga topptjänstemän inom landstinget, får lönepåslag med upp till 21 procent när de själva får bråka sig till 3--6 procent i flerårsavtal kan vi bara gissa. En inte alltför kvalificerad gissning är att de, för att uttrycka det i klartext, är fly förbaskade.
Landstingets ekonomi är långt ifrån god och sparbetingen står som spön i backen. Men det skulle vara olovligt naivt att tro att chefslönerna spelar någon avgörande roll i landstingets skakiga budget. Chefslönernas storlek har trots allt bara en ytterst marginell effekt på den totala landstingsekonomin.
I stället handlar det om principen. Det är tveksamt om det ligger inom anständighetens gräns att en topptjänsteman tjänar omkring fem gånger mer än en undersköterska.
Och särskilt psykologiskt är det heller inte av landstinget att ge upp till 21 procents löneökningar till sina chefer medan nedläggningar och sammanslagningar genomförs under folkets högljudda protester och listor upprättas över åkommor och sjukdomstillstånd som landstinget inte längre tar på sig att åtgärda.
Det som nu blivit allmänt känt om löner och löneökningar i Östergötlands landsting är ett bevis för att chefslönekarusellen snurrar vidare, inte bara i den privata sektorn utan även i den offentliga. Åke Rosandhers kolleger i Stockholm, Västra Götaland och Uppsala tjänar för övrigt alla över 100 000 kronor i månaden.
Vårdpersonal är generellt ett tåligt och plikttroget folk, och risken att de ska revoltera mot det vida gapet mellan egna och chefers löner får nog ses som obefintlig. Ändå måste det vara dags att sätta ned foten, stoppa lönekarusellen och sätta sig ned och analysera hur löner och löneskillnader framdeles ska få mer rimliga proportioner.